Stora delar av allianspartiernas kriminalpolitiska program bygger på vanföreställningen att ungdomsbrottsligheten ökar. Spelar man på medborgarnas känsla av otrygghet för att vinna röster i höstens val? Eftersom agerandet helt saknar stöd i forskningen är det att betrakta som kriminalpolitiskt kvacksalveri.

För någon månad sedan presenterade Brottsförebyggande rådet nya uppgifter som visade att brott som begåtts av ungdomar har minskat de senaste 15 åren. Undantaget är våldsbrotten som legat på en oförändrad nivå. Det mest intressanta med denna undersökning är att vi tidigare haft en obruten uppgång av ungdomsbrottsligheten under 50 år. Den positiva utvecklingen har knappast uppmärksammats i media och inte satt några spår i den politiska debatten.

Att ungdomsbrottsligheten minskar är inte enbart ett svenskt fenomen. En liknande utveckling ses i andra länder, inte minst från våra nordiska grannländer.

I Danmark har en statlig utredning granskat frågan och funnit att det inte finns fog för att tala om en ökning av ungdomsbrottslig- heten utan snarare tvärtom. Utredningen har avrått från att sänka straffmyndighetsåldern i Danmark.

Trots det beslutade den danska regeringen i en uppgörelse med det främlingsfientliga Dansk Folkeparti, att sänka straff- barhetsåldern till 14 år. Detta beslut har knappast föregåtts av någon debatt eller uppmärksamhet i Sverige. Danmark är det enda nordiska land som har en lägre åldersgräns för straff av unga.

Hur kan då något sådant hända? Frågan är inte svår att besvara. Saknas vilja och intresse för all forskning och erfarenhet, så kan man strunta i att kunskapsbasera kriminalpolitiken. Vi vet att bestraffning i rättslig mening inte påverkar unga människor positivt. Vi vet också att väl utprovade och kunskapsbaserade tidiga insatser inom socialtjänst i samarbete med andra myndigheter är den enda effektiva metoden att förebygga och undvika allvarlig brottslighet och andra sociala problem.

I den politiska kohandeln i Danmark offrades viktiga kriminalpolitiska och etiska principer. Vi i Sverige är dessvärre inte befriade från den här typen av kvacksalveri. Vi har företrädare för Folkpartiet som vill sänka straffbarhetsåldern. Kristdemokraterna presenterade för en tid sedan ett kriminalpolitiskt program, om vilket vi som bäst kan säga att det är fyllt av god vilja.

Men programmet bygger inte på några solida kunskaper varken om brottslighetens orsaker eller om vetenskapligt utprovade metoder för att effektivt förebygga eller åtgärda kriminalitet. Istället ger det i det närmaste ett förvirrat intryck.

Moderaterna lägger fram och genomför det ena förslaget efter det andra. De allra flesta av förslagen har det gemensamt att de bygger på repression, trots att man erkänner att dessa åtgärder inte kommer att förebygga brottslighet. Man hävdar att åtgärderna vidtas för att ”folk” vill ha det så. Som exempel kan nämnas den nyligen föreslagna DNA-testningen och narkotikatestningen av ung- domar och en högre straffnivå för våldsbrott. Men dessa populistiska idéer bygger på felaktig-heter.

Människor i gemen är inte alls så blodtörstiga som Moderaterna tycks tro. Forskning visar att om man presenterar riktiga brottsfall för folk och ger dem fullödig information, så ”dömer” de ofta mildare än domstolarna. Kraven på hårdare tag bygger på dålig kunskap om hur rättssystemet fungerar och saknar dessutom folkligt stöd.

Dessutom är de kriminalpolitiska ”reformerna” som nu genomförs dyra. En plats i fängelse kostar cirka en miljon kronor per år. Genom att döma människor, ibland unga människor, till fängelse ökar man samhällets kostnader avsevärt utan att det påverkar brottsnivån i samhället. Dessa pengar skulle istället kunna användas till förebyggande åt- gärder.

I år är det valår vilket kommer att betyda att kriminalpolitiken kommer att vara i fokus. Många politiker kommer att använda sig av kriminalpolitiken för att attrahera väljare.

Vi hoppas att de förslag som läggs ska bygga på den omfattande kunskap som finns om vad som fungerar och vad som inte gör det. Det gäller åtgärder mot brottslighet i allmänhet och mot ungdomsbrott i synnerhet. Kunskaperna finns och de är tämligen samstämmiga och lättillgängliga. Det är inte så som det oftast framställs, att olika forskare säger helt olika saker. Självklart finns en och annan forskare som går mot strömmen.

Låt oss hoppas att kriminal- politiken kommer att bygga på de erfarenheter och kunskaper som finns. Att vi tillsammans utvecklar metoder där samhällets olika aktörer gör samordnade, gemensamma och tidiga insatser. Låt oss utveckla hjälpsystemet så att det upplevs attraktivt och positivt av de som vi ska stödja.

Kriminalpolitiken ska inte användas för tomma politiska gester och får inte leda till att vi kriminaliserar socialt utsatta människor. I det arbetet kan vi använda oss av Danmark som ett skräckexempel.

JERZY SARNECKI

professor i allmän kriminologi vid Stockholms universitet

BJÖRN FRIES

socialpolitisk rådgivare åt Socialdemokraterna i Stockholm