I Uppdrag granskning onsdagen den 26 mars kommer problemet med utvecklingsstörda med svåra beteenden av typen självskadande och aggressivitet att tas upp. En åtgärd som ofta kallas ”nedläggning” kommer att diskuteras.

Nedläggning, för att stoppa och kontrollera ett beteende. Det används i brist på bättre åtgärder av personal och föräldrar, för att skydda sig själva och personer i närheten och för att skydda den enskilde för sig själv och att problemen minskar på sikt eller åtminstone inte riskerar att bli värre.

Uppdrag granskning kommer sannolikt att få tittarna att förfasa sig. Självskadande och aggressivitet är svåra och skrämmande inslag i många föräldrars och personalgruppers vardag. Jag, som fram till år 2000 arbetade mycket med personer med begåvningshandikapp och svåra beteenden, kommer enligt uppgift att utpekas som förespråkare av nedläggning, vilket jag inte är. Tillsammans med personal och även föräldrar har jag vid några tillfällen enats med dem om, att nedläggning varit det minst dåliga alternativet för att skydda den utagerande (brukaren, klienten) och personalen, utan att samtidigt förvärra problematiken på sikt.

Föräldrar och personal hamnar ibland i pressade situationer, som de är tvungna att klara ut på egen hand. De har en ansvarsfull uppgift, inte tillräckligt uppmärksammad och värdesatt. Vad gör man som anhörig/personal när man är ensam och skärrad?

Nedläggning är ingen bra åtgärd. Det är enkelt att enas om. Vad kan personal och föräldrar göra, som uppfyller krav på skydd för alla och som inte gör problematiken värre på sikt? Det är den fråga som borde ställas av Uppdrag granskning.

Under mina år i habiliteringsverksamheten har jag ofta konfronterats med personalgrupper och föräldrar som desperat bett om råd. Att använda nedläggning för att kontrollera beteendet under en kort tidsperiod, har i vissa fall varit det enda då synliga och tillgängliga alternativet. Jag har aldrig varit med om att det använts, när medicinska risker funnits. Åtgärderna har alltid beslutats tillsammans med berörda parter.

Vad finns för alternativ? Jag har sett exempel på hur man vidtagit åtgärder som endast tillgodosett skyddsaspekten utan tanke på att få problemen att minska bunkerliknande boenden.

Jag har också sett exempel på att man erbjudit den aggressive godis, mat, kaffe eller annat attraktivt, för att snabbt få aggressiviteten att upphöra. Detta gör problemet värre på sikt, men vad gör en ensam och rädd personal eller förälder. Är man olycklig, skärrad och orolig för vad som kan ske med den svårt självskadande personen, då kan man göra vad som helst. Vad kan man och får man göra, som har något behandlingsinnehåll?

Jag har fått en förfrågan om jag vill medverka i ett debattprogram torsdagen 27 mars som en uppföljning till Uppdrag granskning. Jag har avböjt. Det är fullständigt omöjligt för någon att med några korta repliker i ett debattprogram förklara kraven på skydd, resursbrist, rädsla och förtvivlan hos föräldrar/personal och vad som är rätt för att få problemet att minska på sikt.

Mitt förslag är att socialstyrelsen tillsammans med en kunnig och erfaren person exempelvis psykologen Örjan Swahn i Uppsala, föräldra- och personalorganisationer och lagkunnig personal utarbetar riktlinjer för hur man får och bör arbeta med denna svåra problematik.

Ett sådant fokus i Uppdrag granskning skulle gagna personerna med svåra beteendestörningar och deras närstående.

För mig är inte den viktigaste frågan vem som gjort rätt eller fel när det gäller åtgärder. De viktiga frågorna är vilket stöd och vilken hjälp föräldrar och personal får inför svåra situationer, vilka åtgärder som är tillåtna och som samtidigt kan ge brukaren/klienten ett bättre liv på sikt.