Ovanstående fråga infinner sig osökt när jag läser Östros beskrivning av politiken och läget i landet (27/3).
Låt oss fokusera på Sverige! Ingenstans i Östros artikel nämns att Sverige och världen genomgått en abrupt och djup finanskris. Idag är Sveriges BNP ungefär 95 procent av vad den var sommaren 2008. Det krävs mindre arbete för att producera 95 än 100 procent. Därmed har även antalet jobb minskat i antal.
Regeringens politik – särskilt skattepolitiken – har därför bland annat gått ut på att återhämta nedgången genom att uppmuntra till dels ökad efterfrågan på varor, tjänster och därmed efterfrågan på arbetsinsatser, dels ett ökat utbud av arbete (”det ska löna sig bättre att arbeta”– typinsatser, som jobbskatteavdraget).
Sysselsättningen i Sverige ökar nu stadigt. Den har inte sjunkit på det sätt som prognosmakarna så sent som 2009 fruktade att den skulle göra. Motåtgärderna har fungerat.
Samma gäller arbetslösheten. Vi bedömde att den skulle toppa nära tolv procent år 2011. Den toppar nu sannolikt första halvåret 2010 på en nivå strax över nio procent. Det är alldeles för högt, men dock betydligt lägre än vi fruktat. Det innebär en bättre utveckling här än i både EU-27 och euroområdet.
Östros lamenterar om stora svenska budgetunderskott som han menar orsakas av sänkta (”ofinansierade”) skatter. Sanningen är att Sverige har bland de bästa offentliga finanserna i Europa.
Istället för att förtala Sverige bör Östros söka glädje i att Sve- rige idag är ett av de få länder – kanske det enda när facit finns – som med god marginal inte bryter mot Stabilitetspaktens krav på högst tre procents budget- underskott.
Vi har i god keynesiansk anda kunnat bekämpa arbetslöshet med bland annat skattesänkningar, det vill säga skattesänkningarna har pressat tillbaka arbetslösheten, vilket Östros förbigår med talande tystnad.
Som framgår av Östros text skulle vänstertrojkan – för dem som arbetar – vilja höja både den genomsnittliga skatten och marginalskatten (skatten på den sist intjänade 100-lappen), jämfört med alliansen.
De som arbetar – särskilt de med utbildning – skulle få mindre kvar efter skatt. De som inte arbetar skulle få mer bidrag (främst a-kassa). Till dem som inte arbetar skall mer varda givet, och till dem jobbar skall mindre varda givet. Konsekvensen blir starkt anti-luthersk: det lönar sig sämre att arbeta, det blir högre arbetslöshet och lägre sysselsättning.
Kanske ändå att Östros hör mera hemma i Sydeuropa?
CARL B HAMILTON
ekonomisk talesman (FP) och ordförande i riksdagens näringsutskott
