Så fort EU:s medborgare får chansen att svara på en fråga om EU:s framtid blir svaret regelbundet nej. Nu senast kommer ett tydligt nej från Irland.

Det spelar ingen roll vad frågan gällt – alltifrån danskarnas folkomröstning om Maastrichtfördraget 1992 till förra veckans folkomröstning på Irland via den svenska folkomröstningen om euron. Vad frågan än har gällt: svaret är nej.

Vad kommer Margot Wallström och ­hennes kollegor i EU-kommissionen att dra för slutsats den här gången?

Blir det som tidigare att ”EU-medborgarna har fel/har inte förstått/måste talas till ­rätta”, eller den andra favoritförklaringen att ”medierna underlåtit att ge en rättvisande bild av EU”?

Om så sker, är det europeiska demokratibygget illa ute. Och det finns en del att förlora.

EU, världens första supermakt byggd utan vapenmakt, som den amerikanske statsvetaren Jeremy Rifkin beskrivit som ”världens största demokratiska experiment som resten av världens avundas”.

Både vi i medierna och politiker har ­misslyckats med att uttolka vad som egent­ligen pågår. För samtidigt som folk ­röstar nej ökar stödet paradoxalt nog för EU som politiskt projekt.

Opinionsmätningar gjorda av såväl nationella institut som EU-kommissionens Eurobarometer visar att EU:s medborgare har en lång lista på politiska frågor som man vill att EU:s institutioner ska lösa.

I sin vardag upplever många människor nationalstatens begränsningar när det gäller att lösa vår tids största problem: klimathotet, flykten av jobb från Europa till låglöneländer, terrorismen och flödet av illegala migranter.

Men det finns en växande klyfta mellan tjänstemannaelitens entusiastiska Europapolitik, styrd från Bryssel, och medborgarnas ståndpunkter. Den är kanske som tydligast i frågan om Turkiets medlemskap.

I flera års tid har en majoritet av EU:s medborgare sagt sig inte vilja ha Turkiet som medlemsland (vi svenskar är överlag de som är mest positiva). Och lika länge har EU:s ledning – både tjänstemännen i Bryssel och statsöverhuvuden – drivit frågan om Turkiets medlemskap.

I en intervju med SVT svarade Margot Wallström på kritiken att ”politik är att leda och inte att falla undan för tillfälliga opinionsströmningar”. Men den kommentar som återkommer hos människor som vi intervjuar är att ”jag är trött på att få höra från de styrande att jag tycker fel”.

Oavsett sakfrågan eroderar demokratins grundläggande principer när människor får höra av dem som har makt att deras åsikt är fel. Då är det lockande att rösta nej till något helt annat för att visa sitt allmänna missnöje.

Under vintern har jag hållit ett 20-tal föredrag om EU, globaliseringen och hur det påverkar enskilda människor jag mött under mina reportageresor.

I mötet med dem som över partigränserna engagerar sig i Europapolitiken löper också frustrationen som en röd tråd – hur man kan göra sin stämma hörd i en tid när en stor del av riksdagens lagstiftande makt har flyttat till Bryssel. Medan våra folkvalda politiker stannar i Sverige?

Och här ligger kärnan i problemet enligt allt fler politiska analytiker och stats­vetare. Enligt statsvetaren Thomas ­LaRues doktorsavhandling Agents in Brussels har politikerna lämnat walk over till tjänstemän och diplomater.

Att administrera lagstiftning och politik för 500 miljoner medborgare kräver en kår av skickliga och specialiserade diplomater som sköter förhandlingar dygnet runt i Bryssel.

De mäktiga EU-ambassadörerna i Bryssel fattar 80 procent av alla politiska beslut inom EU. Deras beslutande församling ­Coreper sammanträder två dagar i veckan.

Folkvalda politiker och ministrar, som till exempel miljöminister Andreas Carlgren, är i Bryssel en dag i månaden och fattar beslut om resterande 20 procent inom sina ansvarsområden där ambassadörerna inte kunde komma överens.

Vi journalister har ingen insyn i Corepers arbete, får inte läsa deras handlingar, ambassadörer ställer sig sällan och ogärna framför kameran utan delger oss sina bedömningar i off the record-samtal.

Thomas LaRues slutsats är tydlig: ”delegeringen av lagstiftande makt till tjänstemännen i Bryssel har fått oåterkalleliga konsekvenser... och är en av de mest akuta frågeställningarna för vår moderna demokrati”.

Efter irländarnas nej sa Irlands utrikesminister Micheál Martin lakoniskt att ”det råder en allvarlig kontaktbrist mellan EU:s institutioner och dess medborgare”.

För mig framstår det som ett olyckligt äktenskap, söndervittrat av misstroende, där skilsmässa inte är möjlig men där hoppet om försoning lever. Se där ett ­dilemma av närmast episka proportioner.

ERIKA BJERSTRÖM, utrikeskorrespondent SVT och författare till Porslinsmålerskan från Limoges, en bok om Europa, globaliseringen och hur det påverkar medborgarna.