EU-kommissionen har spelat tillbaka bollen till regeringen i presstödsfrågan och det försätter regeringen i knipa, berättar medierna, senast Svenska Dagbladets Mats Hallgren den 13/10.

Men stämmer det verkligen?

Kommissionen redovisar enligt vad som framgått i medierna två skäl för sin skepsis inför presstödet. Det ena kan man ta del av i Hallgrens artikel, nämligen att kommissionen anser att hela stödordningen och i synnerhet det stöd som går till storstadstidningar, snedvrider konkurrensen över nationsgränserna på ett sätt som inte är förenligt med reglerna för EU:s inre marknad.

Det andra skälet som redovisades i Ekonyheterna är att storstäderna är så attraktiva att det inte behövs något särskilt stöd. Där, menar man, etableras tidningar ändå.

Dessa båda argument kan vara sanna, men det finns inget belägg för dem i vad som redovisats av EU-brevet till regeringen. Frågan borde därför vara mycket enkel för regeringen att klara av. EU-kommissionen måste som varje leverantör av juridiska texter motivera sina bedömningar.

Vilka tidningar och/eller ­företag har tillfogats skada till följd av press­stödet? Har Dagens Nyheters och Sydsvens­kans utgivning drabbats?

Vilka utländska tidningar har fått svårigheter att saluföras i Sverige därför att svenskspråkiga tidningar fått presstöd?

Den inre marknad som det talas om måste ju avse just möjligheten att sälja utländska tidningar här eftersom etablerandet av nya tidningar i Sverige torde stå lika öppet för såväl utländska som nationella företag.

Och slutligen – om storstads­regionerna är så attraktiva att något stöd inte behövs – borde de områdena ha haft färre tidningar innan presstödet infördes. Var det så?

I avvaktan på att EU-kommissionen besvarar dessa frågor och redovisar sitt faktaunderlag kan man med gott samvete betrakta skrivelsen som det den tycks vara: mindre begåvade byråkraters flykt till juridik när de tycker intensivt men tänker dåligt.

Bengt Göransson, konsultativt statsråd (kultur- och skolminister) 1982–89 och utbildningsminister 1989–91.