Erik Bengtzboe

Att riskera att Moderaterna blir det enda partiet som saknar 80-talister och invandrare i partiledningen är inte acceptabelt för ett parti som aspirerar på att vara framtidsinriktat och se hela Sverige.

Erik Bengtzboe

I mitten av oktober har Nya Moderaterna partistämma och ombuden har då möjlighet att fortsätta förnya partiet. Sedan den svåra valförlusten 2002 har Moderaterna genomgått en omvälvande förändring. Samarbetet inom alliansen har formerats och utvecklats till Sveriges idag enda regeringsalternativ. Den ekonomiska politiken har blivit trovärdig liksom intresset för att värna och utveckla välfärden. Nya Moderaterna adresserar och försöker lösa reella samhällsproblem med människors frihet och trygghet som utgångpunkt. Inte minst har mycket hänt i ljuset av valstugereportaget 2002 då smygrasismen i partiet kunde vädras ut. Sammantaget har Moderaterna blivit ett ansvarstagande och statsbärandeparti, och ett långt mer intressant parti för väljarna än vad vi var 2002.

Denna utveckling är positiv, men såhär ett år in på andra mandatperioden i regeringsställning är behovet av ytterligare förnyelse lika viktigt som för snart 10 år sedan. Få, om några, politiska rörelser kan undslippa stagnation under en längre tids maktinnehav. Tony Blairs omdaning av sitt parti till ”new” Labour hindrade inte väljarna från att kasta ut Gordon Brown från 10 Downing Street med huvudet före. Efter Bushs valvinst mot Kerry 2004 talade politiska kommentatorer om det Demokratiska partiets död. Fyra år senare vann Obama presidentämbetet genom att personifiera behovet av förändring och republikanerna förutspåddes stå inför en lång ökenvandring. Nu ser pendeln ut att ha svängt igen.

Moderaterna och alliansen kan inte förvänta sig att vinna val på gamla meriter. För att kunna få förnyat och förstärkt förtroende krävs att förnyelsen fortsätter, såväl politiskt som personligt. Personligt i bemärkelsen att vi väljer företrädare som kan bära vårt budskap i hela Sverige och bland alla som bor här.

Jag ifrågasätter inte behovet av att stärka moderaternas ställning som ansvarstagande parti, men parallellt med detta finns ett uppenbart behov av att utveckla nya idéer och kanske inte minst stärka förtroendet i framförallt två grupper.

Den första är ungdomar. I valet 2010 röstade en majoritet av Sveriges ungdomar rödgrönt och i opinionsmätningar tycks mönstret bestå. När vi möter svenska folket i valet 2014 kommer förstagångsväljarna i realiteten aldrig upplevt en regering annan än borgerlig. Ansvar – ett ord som många unga associerar till föräldrargenerationens krav och tristess kommer inte räcka som ledord. Om moderata företrädare uteslutande består av välsituerade ”mitt i livet människor” kommer tilltron till partiets visionära och dynamiska förmåga vara klart begränsad.

När andra partier lanserar unga människor som sina främsta företrädare kommer nyfikenheten på Nya Moderaterna att utebli. Sverige har två partiledare och en partisekreterare som är 80-talister. Moderaterna har ingen ungdom på något som påminner om en ledande befattning. Måhända ligger det i tidsandan att ”mitt i livet”-människor i 30- och 40-årsåldern själva identifierar sig som unga, men den som inbillar sig att förstagångsväljare kommer dela denna uppfattning och betraktar sina föräldrars årsbarn som åldersmässiga jämlikar lurar dock sig själv.

Den andra gruppen är invandrare. Stödet bland invandrare har kraftigt ökat för Moderaterna sedan 2002. När den dåvarande partiledningen gav otydliga besked kring partiets inställning till invandrarfrågor i hopp om att stjäla tillbaka vad som uppfattades som invandrarskeptiska strömningar som Folkpartiet ansågs ha lockat till sig genom utspel om krav på språktest för medborgarskap blev väljarnas dom hård. På samma sätt finns nu på sina håll föreställningar att väljare finns att skörda genom att anpassa sig till Sverigedemokraterna. Inget kunde vara mer felaktigt. Borgerliga partier i Europa som vandrat utmed den vägen har kunnat se hur högerextrema partier ätit upp den egna väljarbasen. Regeringen Reinfeldts taktik att utestänga Sverigedemokraterna från inflytande i migrationspolitiken tycks istället ha burit opinionsmässig framgång.

Moderaterna ska stå för en tydlig arbetslinje som främsta lösning på den misslyckade integrationspolitiken och ska den dryga miljon utomeuropeiska invandrare som bor i Sverige uppfatta att Moderaterna ser och representerar dem duger det inte med att uteslutande låta partiets ledande företrädare vara välsituerade etniska svenskar.

Inför moderaternas partistämma har ombuden att ta ställning till ny partistyrelse. Valberedningens förslag är på många sätt bra och flera duktiga personer är nominerade. Det är dock en mycket homogen samling. En sådan personuppställning riskerar påtagligt att bildsätta moderaterna som de ”styrandes” och besuttnas parti. Och än värre – riskerar att det blir så.

Det är helt oacceptabelt att välja en ny ledning för partiet utan en enda person med utomeuropeisk bakgrund. Det är också mycket beklagligt att ingen 80-talist enligt valberedningen är kompetent nog att sitta i ledningen.

Fem av ledamöterna i valberedningen har reserverat sig till förmån för ytterligare ett namn i form av Hanif Bali. Han valdes till riksdagsledamot i det senaste valet blott 23 år gammal och har ett unikt livsöde som ensamkommande flyktingbarn. Han är på många sätt ett levande exempel på hur en framgångsrik integrationspolitik borde fungera. Hanif har visat sig vara en av Moderaternas mest slagkraftiga debattörer i såväl tv som riksdagsdebatter. Han är likaså en politisk kreatör och nytänkare.

Denna situation ställer stämma inför två val – antingen utöka partistyrelsen med ytterligare en plats, eller med befintligt antal ledamöter bereda plats för Hanif Bali. I den mån valberedningens reservanter och Moderata Ungdomsförbundet inte får gehör för att utöka partistyrelsen så bör det prövas vilken kompetens de föreslagna ledamöterna har, och inte minst vilken värdegrund de vilar på i frågor som mångfald och öppenhet. Moderaterna har ett fortsatt behov av förnyelse och utveckling. Det vore förödande om man redan nu, bara efter fem år i regeringsställning började sluta sig och blicka bakåt.

Att riskera att Moderaterna blir det enda partiet som saknar 80-talister och invandrare i partiledningen är inte acceptabelt för ett parti som aspirerar på att vara framtidsinriktat och se hela Sverige.

ERIK BENGTZBOE

förbundsordförande Moderata Ungdomsförbundet