Varför firar den kristna kyrkan mässa? Är det för att det står i Bibeln att hon ska göra det? Nej, snarare firar hon mässa för att Jesus bjudit henne att göra så.
Vår tids högmässor och veckomässor går tillbaka till den tradition som de tidigaste lärjungarna lärde av Mästaren själv. I denna måltid, var än den firas, är Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, närvarande och de som tar emot brödet och vinet får i sina kroppar, sina liv del av det som på fromt språk kallas försoningsgärningen, nämligen det ofattbara att Jesus gick i döden för vår skull.
Är denna tradition ett falsarium är de kristna, precis som deras lärofader Paulus en gång sa, de mest beklagansvärda av alla människor. Men är den sann angår den alla.
Om jag förstår ärkebiskopen rätt tycker han att ovanstående beskrivning är naiv och möjligtvis också oriktig. Om jag upplever att Jesus har dött och uppstått för mina synder må det vara gott och väl så länge jag inte inbillar mig att detsamma gäller för min granne eller min kusin. Tron är något subjektivt och personligt och fungerar olika för varje människa. Det som är "sant" för mig behöver inte vara "sant" för andra.
Men är det inte just så aposteln menar? Att antingen har Jesus dött och uppstått och då är det något märkligt och storslaget som angår alla, även dem som inte upplever i sina hjärtan att det förhåller sig så. Eller så är det inte sant och då borde vi snarast lägga ner all kyrklig verksamhet.
Så enkelt tycks det emellertid inte vara. Ärkebiskopen säger om Nya testamentets underberättelser att de är "kristologiska utsagor", de vill, men inte på ett bokstavligt sätt, säga något om Jesu "unika relation till Gud".
I sin bok "Ecce homo - Jesus efter tvåtusen år" tar ärkebiskopen exemplet då Jesus går på vattnet. I hans ögon betyder denna berättelse inte att Jesus verkligen gick på vattnet, men att författarna, Matteus, Markus och Johannes, vill förmedla att Jesus har "besegrat kaosmakterna".
Om vad som verkligen hände den där natten kan vi ingenting veta, möjligtvis är det inte ens intressant.
Men de instiftelseord som läses vid varje mässa, säkerligen också dem som firas i Uppsala domkyrka, gör anspråk på att veta vad som hände: den natten då han blev förrådd.
Jag tycker inte det är överdrivet att säga att kyrkans hela existens står och faller med huruvida det som torde vara centrum i hennes tradition har hänt eller inte.
Att det inte dög för Hedenius må vara en sak, men det borde kunna duga för en ärkebiskop. Fluctuat nec mergitur - hon vräks av vågen men sjunker inte, eftersom hon bärs upp inte av sin egen förträfflighet utan av sin Mästare, Jesus Kristus, han som också bär världen i sina händer.
Ärkebiskopen vill ha "rymd" kring sin och kyrkans Jesusgestalt, en rymd som han inte finner i "färdiga formuleringar", varmed jag förstår att han menar de kyrkliga dogmerna. I stället är det tvivel och ifrågasättande som gäller, eller, som han skriver i sin bok, "de som vandrar längs vägen får byta bilder med varandra".
Är det inte snarare ärkebiskopen själv som försöker krympa Jesus, genom att försöka få honom lagom salongsfähig för att passa dem som annars umgås med Nietzsche och de franska dekonstruktivisterna?
Dogmerna lär att Jesus är världens frälsare - kan det bli mer rymd kring Jesusgestalten än så?
Som jag ser det får ärkebiskopens teologi sorgliga konsekvenser: den förmenar hedningarna hopp och kyrkfolket sin glädje.
Kanske borde ärkebiskopen diskutera sina tvivel med sin själasörjare i stället för att sublimera dem till undervisning för folket.
Anna Sophia Bonde
präst i Genarps församling Lunds stift
