Svenska kyrkan hyllar sedan länge principen om den dubbla ansvarslinjen, det vill säga att kyrkligt engagerade lekmän, som är valda av församlingsborna, tillsammans med präster och biskopar ska ansvara för kyrkans ledning och styrning. Det är en god ordning.
På SvD Brännpunkt (15/2) anser gruppledarna för Socialdemokraterna och Centerpartiet i kyrkomötet att biskoparna inte ska blanda sig i diskussionen om kyrkans framtida vigselordning, eftersom de politiska partierna redan har bestämt sig.
Tråkigt nog verkar undertecknarna antingen inte tagit till sig vår hållning eller avsiktligt misstolkat den: ”Istället för att glädja sig åt att även samkönade par kan få uppleva ett riktigt kyrkbröllop, försöker de (biskoparna) stoppa det”, skriver de två.
Sanningen är att samtliga biskopar ställde sig bakom den nu gällande ordningen med kyrklig välsignelse av ingånget partnerskap. De allra flesta är även öppna för förslaget om ny äktenskapslag, gemensam för särkönade och samkönade par.
Det vår artikel handlade om var inte främst frågan om samkönade äktenskap, utan formen för äktenskapets ingående. Redan idag har kyrkans vigselordning två tydliga delar, en juridisk och en kyrklig.
Det vi ifrågasätter är lämpligheten i att just kyrkan ägnar sig åt juridisk myndighetsutövning i ett mångkulturellt samhälle med ett stort antal olika religioner och livsåskådningar. Vem ska få viga med juridisk giltighet och vem ska inte få det?
Risken för godtycke och diskriminering av många mindre samfund, och alla enskilda som vill ha sin bröllopsfest i annan ordning, är uppenbar. Så går det också till isamband med begravningar.
Vem som helst kan ordna med en borgerlig begravningsakt i enlighet med sin tro och tradition, även om en övervägande del begravs i Svenska kyrkans ordning.
Många människor vill också markera undret med ett barns födelse på ett särskilt sätt. Det är inte längre kyrkan som sköter folkbokföringen, utan skattemyndigheten som tar emot namnanmälan, registrerar namnet och ger barnet ett personnummer.
Därefter går fortfarande de flesta till sin egen kyrka för att få barnet döpt. Judar har sin tradition och muslimer sin. Icketroende har ibland istället en namngivningsfest eller markerar på annat sätt symboliskt det nya livets ankomst.
Det finns ingen anledning att staten ska sköta det ceremoniella, vare sig vid barnets födelse eller vid äktenskapets ingående. Därför har vi föreslagit en enkel registrering i samband med att hindersprövningen utfärdas.
Den skulle svara mot samhällets behov av en juridiskt, religiöst neutral, hantering, lika för alla.
”Värst av allt är kanske ändå att de nio biskoparnas förslag strider mot gällande svensk lag”, skriver de två vidare. Det diskussionen handlar om är ju inte dagens ordning, utan om ett kommande lagförslag, och när ska det diskuteras om inte innan det är klubbat?
Nu är förslaget om civilrättslig registrering inte nytt. Det lades fram i de direktiv som chefen för justitiedepartementet, statsrådet Herman Kling (S), gav sakkunniga redan den 15 augusti 1969, när de skulle utreda frågan om en ny familjelag som sedan kom 1972.
I direktiven avfärdar Herman Kling tanken på en obligatorisk borgerlig vigsel, eftersom det skulle leda till dubbla ceremonier. Han fortsätter:
”För min del är jag benägen att principiellt se det så att själva registreringen hos vederbörande folkbokföringsmyndighet bör vara det konstitutiva momentet för äktenskapets tillkomst. Registreringen måste föregås av prövning av förekomsten av eventuella äktenskapshinder, men i övrigt synes inte behöva krävas mer än ett anmälningsförfarande. Om de sakkunniga stannar för ett sådant system, bör det givetvis stå makarna fritt att komplettera registreringen med vigsel. Den kyrkliga vigseln blir – liksom numera lysningen – en frivillig personlig angelägenhet som har sitt stöd i traditionen och inte i lagstiftningen, och kyrkan får själv bestämma i vilken omfattning och under vilka villkor prästerna skall medverka i vigselakterna. Det system som jag antytt lämnar också utrymme för att behålla en civil vigsel såsom en frivillig ceremoni.
I så fall bör man också undersöka möjligheterna att göra den civila vigseln till ett likvärdigt alternativ för dem som önskar en högtidlighet utan kyrklig medverkan i samband med äktenskapets ingående.”
Vi menar att tiden nu är kommen för att låta den diskussionen fortsätta. Klings gamla förslag skulle innebära att ingen skulle diskrimineras. Full trosfrihet skulle råda och de samkönade paren möter en präst som med glädje ställer upp på deras kyrkbröllop.
LENNART KOSKINEN biskop i Visby stift
CARL AXEL AURELIUS biskop i Göteborgs stift
CAROLIN KROOK biskop i Stockholms stift
HANS STIGLUND biskop i Luleå stift
