Den medicinska samordningen vid katastrofer som de i Chile och Haiti brister. Det medför onödigt lidande för redan hårt drabbade människor.
Efter jordbävningen i Haiti den 12 januari kunde jag själv se hur ”frifräsare” på medicinens om-råde hade fritt spelrum. Konsekvensen blev i alltför många fall onödiga amputationer av armar och ben. Vi kan redan nu börja dra lärdomar om hur de medicinska insatserna skulle ha kunnat användas bättre.
Detta visste vi före jordbävningen:
•Naturkatastrofer drabbar fattigare länder mycket hårdare än rika länder, vilket illustreras väl av jordbävningarna i Haiti och Chile.
•Typen av skador hos överlevande jord- bävningsoffer är välkänd.
•Sök- och räddningsmanskap har några få dygn på sig att rädda människor. Antalet som räddas av räddningsstyrkor är litet i förhållande till antalet överlevande med skador.
Detta var annorlunda på Haiti: Vitala samhällsfunktioner och befintliga hjälpinsatser tillintetgjordes. Mest känt är att FN förlorade ett 90-tal medarbetare. Samtidigt fördröjdes införsel av medicinsk materiel och mediciner i flera dygn då landningstillstånd i Port-au-Prince nekades av den amerikanska luftledningen.
I Haiti räddade sök- och räddningsmanskap kanske 200 liv. Vackert så, men de medicinska insatserna räddade under samma t id många fler och med en bättre medicinsk samordning hade åtskilligt fler kunnat räddas.
Låt mig förklara: När larmet gått om situationen i Haiti, aktiverades en grupp vid namn INSARAG (International Search and Rescue Advisory Group). Gruppen, som arbetar under FN-paraply, skapades 1991 för att samordna och standardisera sök- och räddningsinsatser efter jordbävningar.
Nästan 20 år efter att INSARAG etablerats finns märkligt nog ingen motsvarighet för medicinska insatser. FN-organet OCHA samlar och sprider visserligen information och inom så kallade ”health clusters” utbyts efter katastrofer information mellan biståndsgivare och myndigheter, men någon formaliserad samordning är det inte.
En anledning till detta är att det saknas juridisk grund för humanitära insatser efter katastrofer; de sker frivilligt. Tillresta ”hjälp-are” kan alltså göra vad de vill. Det saknas insyn och finns inget ansvarsutkrävande.
En effekt av brister i samordningen av den medicinska nödhjälpen blir en ibland absurd och direkt skadlig konkurrens mellan de medicinska biståndsgivarna för att etablera sig på ett område.
Somliga markerar och garderar ett revir, och utövar sedan en verksamhet utan adekvat behovsbedömning. På sjukhuset i staden Jacmel på Haitis sydkust till exempel, spårade situationen ett tag ur fullständigt. Flera aktörer såg samma patienter, ordinerade och behandlade över huvudet på varandra. De lokalanställda haitiska läkarna gav till slut upp och lämnade sjukhuset.
En annan effekt av bristande samordning är förekomsten av aktörer som saknar kunskap om att medicinsk verksamhet måste anpassas efter de givna förutsättningarna. Vid katastrofer måste man som läkare och kirurg följa krigskirurgiska principer. Det är både oetiskt och oprofessionellt att utföra avancerade ingrepp på hemlösa, svårt skadade människor och sedan lämna dem åt sitt öde.
Själv mötte jag en 27-årig trebarnsmamma, som låg i ett tältläger med felställd fot efter att ha fått metallpinnar inopererade runt knät. När jag lyfte på förbandet kring pinnarna, kryllade det av likmaskar. Hon kommer att behöva amputeras i onödan. Enkel gipsbehandling hade istället räddat hennes ben. Skadeverkningarna efter naivt väl-menta ingrepp sågs snabbt i Haiti. Hos den oinsatte tar impulsen att hjälpa över och operationer görs i onödan, men en av kirurgens viktigaste och svåraste uppgifter är faktiskt att kunna avstå från operation.
Det finns således all anledning att diskutera hur de medicinska insatserna efter naturkatastrofer kan förbättras, särskilt i låginkomstländer. Det är dags för FN och världshälsoorganisationen WHO att samla sig och tillsammans med medicinska biståndsgivare som Röda korset och Läkare utan gränser och andra verka för en effektiv samordning av medicinska insatser vid kommande katastrofer och sätta stopp för den ”vilda västernmentalitet” som vi sett alltför mycket av vid plötsliga naturkatastrofer de senaste åren.
Här måste den medicinska professionen bli tydligare, men också den svenska regeringen bör verka i internationella organ för att få till stånd en effektivare samordning av medicinskt bistånd. Att göra gott är bra. Att göra rätt är ännu bättre.
ANDREAS WLADIS
docent i kirurgi, bitr. överläkare, forskare på KI:s avdelning för internationell hälsa och nyss hemkommen från tjänstgöring i Haiti
