Svenska folket har i det närmaste vant sig vid Kristdemokraterna som ett parti i kris – politikens motsvarighet till Saab. I morgon inleder Kristdemokraterna sitt riksting i Umeå och frågorna kring partiets politik hopar sig.

Det värsta som kan ha skett när Kristdemokraternas riksting är över för den här gången är att i stort sett inget har skett. Det är också det orosmoln som vi ser torna upp sig.

Efter Kristdemokraternas usla valresultat tillsatte partiet en framtidsstrategigrupp för att analysera valresultatet, men framför allt för att föreslå en ny strategi för partiet. Gruppen for land och rike runt och hämtade in synpunkter från oroade kristdemokrater och lade sedan fram sin rapport med en rad förslag. Partistyrelsen presenterar nu, utan synbar influens från rapporten, ett strategidokument som pekar ut framtidsinriktningen för partiet; ”barns- och ungdomars uppväxtvillkor”.

Vi blev förvånade över förslaget. Barns och ungas uppväxtvillkor är självklart en viktig fråga för Kristdemokraterna och har så varit sedan partiet bildades för snart 50 år sedan. Men frågan borde vara lika viktig för alla människor, oavsett partisympatier. På vilket sätt skiljer vi oss från övriga partier genom att fokusera på just det här området? Partiledningen har inte formulerat vare sig vilka problem som ska angripas eller förslag på lösningar. I stället förväntar de sig att få carte blanche av medlemmarna att ta sig an frågan.

Vi tycker det känns lite som att köpa grisen i säcken – för att veta om förslaget är bra måste vi självklart veta vilken angreppsvinkel vi ska ta, vilka problem vi ser och förslag på hur vi ska lösa dem.

Det är det som ska utgöra politiken som vi ska söka väljarnas stöd för.

Tillsammans med andra partidistrikt har vi föreslagit en utveckling av barnomsorgspengen för att ytterligare öka valfrihet för familjerna. Inte ens i den frågan kan partistyrelsen ge klart besked, de svarar i stället att de vill utreda frågan. Det duger inte, tycker vi. Frågan är ju inte ny för partistyrelsen. Göran Hägglund var själv snabb att efter valet lyfta behovet av förnyad familjepolitik. Om inte en utbyggd barnomsorgspeng är rätt väg – förklara då vilken som är det!

Partistyrelsen väljer att passa i fråga efter fråga. Vi tror att partiet mår bättre av tydlighet, vi vill därför se mer Ja och Nej och mindre Nja. Kristdemokraterna ska inte måla upp någon eländesbild av Sverige. De allra flesta barn och unga har det bra om man jämför med situationen i flertalet länder. Men livet är tufft, man möter problem och utmaningar. Det hör till.

Vuxenvärlden måste ta ansvaret att visa barnen vägen in i livet. Men huvudansvaret ligger hos föräldrar och det lilla samhället i din närhet, inte hos politiker och proffstyckare. Vuxenvärldens uppgift är att ge barn och unga utrymme att möta motgångar och misslyckanden, inte att ömka samhällets starkaste resurs!

Vi är övertygade om att barns villkor ligger oss alla varmt om hjärtat – och säkert är det en av anledningarna till att man från partiledningen valt just den frågan. Kristdemokraternas medlemsregister och valmanskår är full av människor som vill sina medmänniskor väl. Det är bra, vi skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Men det finns risk att ”välviljans våta filt” blir till ett hinder för en positiv samhällsutveckling. Fokus på barns och ungas livsvillkor skulle, om vi inte passar oss, kunna leda raka vägen tillbaka till rollen som förbudsparti. Vi är oroliga för att partiet ska frestas till införande av nya regler, förbud och inskränkningar i det vällovliga syftet att skydda oss medborgare och inte minst barnen. Det tror vi inte är till gagn för någon. Precis som barn inte mår bra av curlingföräldrar som lägger allting till rätta för dem, mår inte samhällen bra av curlingpolitiker.

Kristdemokraterna måste fortsätta att vara tydliga i sin roll som politikens gränsvakter. Vi är oroliga över att partiledningen agerar alltför defensivt. På så sätt undviker vi möjligen fiender, men lär inte heller få några vänner.

I en tid när social ingenjörskonst snarare än ideologiska överväganden präglar alliansens regeringspolitik, måste vi våga sticka ut och ge klara svar på de grundläggande frågorna om vartåt vi strävar.

Vi tror att Kristdemokraterna har en betydligt större potential än de vikande förtroendesiffror som opinionsinstituten redovisar just nu, men vem röstar på ett parti som inte vågar? Vi förväntar oss att Göran Hägglund vågar ge besked i Umeå.

MALIN APPELGREN

distriktsordförande Kristdemokraterna Stockholms län

JESSICA NYBERG

1:e vice ordförande Kristdemokraterna Stockholms län

KARL HENRIKSSON

2:e vice ordförande Kristdemokraterna Stockholms län