Socialminister Göran Hägglund slår i dag ett slag för vårdnadsbidraget på Brännpunkt. Han riktar sig i artikeln uteslutande till småbarnsföräldrar och hävdar gång på gång att han vill göra deras liv lättare genom att låta dem bestämma mer själva. Väl så. Tanken att människor ska få bestämma mer över sina egna liv är knappast ny men alltid aktuell. Frågar man människor hur de vill att beslut i deras liv ska fattas – av dem själva vid frukostbordet eller av politikerna i riksdagen – är nog svaret mer eller mindre entydigt. Människor vill helt enkelt välja själva.
Jag tycker inte att jag har rätt att välja på andras bekostnad.
Björn Dahlén
Görans Hägglunds syn på valfrihet är dock av ett synnerligen sällsamt slag. Han hävdar nämligen att ”rättvisan mellan barnomsorgsformerna måste öka” och tycker därför att vårdnadsbidragets tak ska höjas från dagens 36 000 kronor. Hägglund verkar här tro att det handlar om samma påse pengar och att det alltså skulle vara ett nollsummespel. Därför kanske det är dags med ett litet räkneexempel.
Utgår vi från en person med en lön på 20 000 kronor i månaden har denne betalat nästan 6 000 kronor i arbetsgivaravgift redan innan några pengar hamnar på lönebeskedet. Om vi något avrundat räknar med en inkomstskatt på 30 procent kommer vår exempelperson att betala ytterligare 6 000 kronor i inkomstskatt. Summa summarum skattar personen alltså 12 000 kronor i månaden, eller 144 000 kronor om året. En barnomsorgsplats kostar med Göran Hägglunds egna siffror 120 000 kronor per år. Här kommer också den totala tankevurpan i Hägglunds argumentation. Den som är hemma själv med sitt barn jobbar ju inte och kommer heller inte att betala någon skatt. Utifrån vårt exempel kan det konstateras att det uppstår en differens på minus 60 000 kronor om vår exempelperson väljer att inte arbeta. Eftersom plus och minus även i statsfinanserna måste gå ihop på sista raden måste dessa pengar rimligtvis tas någon annan stans ifrån och det blir genom att lägga en ännu tyngre skattebörda på de som arbetar. Här visar det sig också hur orimligt vårdnadsbidraget är.
Jag tycker självklart att människor ska få välja själva – att så många beslut som möjligt ska fattas vid frukostbordet – men jag tycker inte att jag har rätt att välja på andras bekostnad. För ska nu ”öka rättvisan” genom att betala småbarnsföräldrar för att de inte ska använda barnomsorgen, varför ska vi då stanna där? Med Hägglunds argumentation vore det nämligen lika rimligt att ge de elever som väljer att inte gå gymnasiet en summa motsvarande vad en gymnasieplats kostar direkt i handen.
I förlängningen handlar det här om vilket håll vi vill ta Sverige. Vill vi ge människor möjlighet att välja själva och stå på egna ben, utan att det ska ske på andra människors bekostnad, måste vi göra det mer lönsamt att arbeta – inte tvärtom. För som Milton Friedman en gång så klokt sa: ”If you pay people not to work and tax the ones who do, don't be surprised when you get unemployment.
BJÖRN DAHLÉN
förbundsstyrelseledamot, Moderata ungdomsförbundet
