Så har då ordföranden i socialdemokratiska partiets valberedning publicerat var valberedningen står idag efter att ha involverat partidistrikt med mera i arbetet med att ta fram en ny partiledare efter avgående Mona Sahlin.
Attityden till uppdraget och synen på politik och demokrati förvånar något när man möter följande formulering: ”Det gäller att säkerställa att Socialdemokraterna fortsätter att vara den ledande politiska kraften i landet och att vinna kommande val.”
Kan man säkerställa sådant i en levande demokrati? Är inte uttryckssättet mer en indikation på att valberedningen – åtminstone dess ordförande- fastnat i en historisk och passerad bild av partiet parat med en djupt byråkratisk inställning till politiken och demokratin. Frågan är om inte Wendy Brown, professor i statskunskap Berkeley, USA, skulle vara ännu hårdare i sina omdömen om dylika synsätt. I sin kritik av nyliberalismen hävdar hon att i den politiska sfären byts ”demokratiska principer ut mot företagsprinciper”.
I mina ögon – och jag är nog inte helt ovan vid att arbeta med ”kvalitetssäkringar och säkerställningar” – visar denna formulering på ett helt annat synsätt på politiken och demokratin än vad en tidigare partiordförande uttryckte i de bevingade orden ”Politik är att vilja”.
Vidare skriver ordföranden att för ”att kunna komma ifråga som partiordförande måste man tidigare i tillräcklig omfattning ha prövats i sitt ledarskap inom partiet.” Hur skall nu detta tolkas?
När partiordföranden – och statsministern – Per Albin Hansson avled i oktober 1946 fanns där en synnerligen erfaren och kompetent kandidat i socialminister Gustav Möller. Partiet valde istället hans statssekreterare Tage Erlander till partiordförande. Gustav Möller hade varit minister i många år men också i flera decennier partisekreterare (1916-1940). Erlanders ledarbakgrund var ingenting att jämföra med Möllers. Vi vet inte hur det hade gått med Gustav Möller som partiordförande men vi vet hur det gick med Tage Erlander. Han var partiordförande i 23 år och deltog i elva val – och jag tillåter mig att säga att han var en alldeles utmärkt partiordförande – inte minst mot bakgrund av hur svår hans start var. Wikipedia skriver exempelvis: ”Vid utnämnandet var Tage Erlander nästan totalt okänd hos allmänheten.”
En liknande situation höll på att uppstå i efterföljande partiledarval där den betydligt mer ledarprövade Gunnar Sträng drog sig ur kampen mot den yngre och avsevärt mer oerfarne Olof Palme. På själva partikongressen uttryckte sig sedan Gunnar Sträng på följande sätt: ”Har man en ung man som besitter alla de önskvärda kvalifikationerna och en äldre man som har en del av dessa kvalifikationer, talar allt för att den yngre ska väljas.”
Hade dåtidens valberedningar haft samma syn på ”prövat ledarskap inom partiet” som dagens verkar ha, kan man nog inte utesluta att Erlander och Palme aldrig blivit partiordförande!
I ett Sverige där klyftorna blir allt större, där utslagningen ökar och blir allt tydligare, där offentliga medel alltmer via skolor och sjukhus går direkt till vinster för företag och där vår röst om demokrati och rättvisa ute i världen har tystnat – där behövs nya, klara och tydliga stämmor. Där behövs röster som talar om jämlikhet, rättvisa och solidaritet. Där behövs röster som återerövrar våra begrepp, ord och tänkesätt som Moderaterna på ett utsökt utstuderat sätt tagit ifrån oss – utan något märkvärdigt motstånd från våra ledande personer. Här behövs nu nya röster som säger stopp, nu får det vara nog!
Sådana röster och kandidater finns bland de nominerade men då måste valberedningen och partikongressen sätta ideologin och kampen för våra grundläggande värderingar före något slags cv-tänk från företagsvärlden och minska tanken på statsministerrollen. Det är ett starkt parti vi vill ha – och varför kan inte en partiordförande växa fram till en utmärkt statsminister? Så har ju skett förr i vår historia.
Valberedningen har med sitt resonemang bäddat för framför allt några beprövade män. Vad historien visar oss och vad partiet nu behöver är istället nya röster, nya ledare, ledare som får partiet att stå upp och får partimedlemmar att brinna. Två sådana personer är nominerade – Veronica Palm och Lena Sommestad. Se nu till att nominera en av dessa – eller för fram båda namnen till partikongressen att avgöra.
ÖRJAN FRIDNER (S)
rektor Mora folkhögskola
