Vad ska vi med Bibeln till? En bok som förkunnar: "Kvinnan skall ta emot undervisning i stillhet och alltid underordna sig" (1 Tim 2:11).
Detta är ord från en ogift man som reser i östra Medelhavet för nästan 2 000 år sedan och hutar åt sina församlingar.

Och vad ska vi med Koranen till? En bok som förkunnar: "Och vad dem [d v s kvinnorna] beträffar, av vilka I frukten uppstudsighet, så varnen dem, skiljen dem från bädden och agen dem" (4 Sur 4:38).
Dessa ord är skrivna av en man, gift med många kvinnor, för nästan 1 400 år sedan.
Bägge utsagor är befängda för varje modern människa och gör att man skänker en omtanke till de kvinnor som tvingades leva under dessa omständigheter.

För en modern människa är dessa ord döda. De saknar annan innebörd än att vara en beskrivning av något som lyckligtvis har varit.

Men dessa ord finns i böcker som fortfarande läses med stor iver. Dessa böckers text används för att ange hur människor ska agera. De rättfärdiggör religionsutövares bosättning och
aggression.
Befängt, säger en modern människa. De måste vara dåraktiga som i dag, år 2006, låter sig ledas av ord skrivna av människor som levde i ett helt annat samhälle, för så länge sedan.

Visst hävdar de att deras Gud talar genom dessa texter, och att deras Gud är tidlös. Men nog är de dåraktiga som inte frågar sig varför de inte får äta griskött, med tanke på den noggranna kontroll som staten numer har över slakten i Sverige.
Och nog är de dåraktiga när de följer budordet att inte ha begärelse till sin nästas hustru, utan att inse att det därmed tydligen är riktigt att ha begärelse till sin nästas man som lever i ett partnerskap.
När man läser att man inte får ha begärelse till sin nästas åsna, medan varken min nästas bil, traktor eller pc omnämns, förstår vi moderna människor att deras Gud är mycket tidsbunden.

Deras gudar talar i presens, aldrig
i futurum. Således är inte endast texten utan även gudarna tidsbundna.

Men de mindre dåraktiga hävdar att deras Gud talade till sitt folk på deras
tid, varför orden måste tolkas till vår tids sammanhang och ges dagens betydelse. Även om detta är mindre galet är det ändock obegripligt varför gudarna har varit så ohyggligt vältaliga, men sedan 600-talet dragit sig tillbaka.
Ja, en av gudarna har t o m tigit i mer än 2 000 år. Har gudarna dragit sig tillbaka, har de gett upp hoppet om människorna, eller varför tiger de?
Kanske de är ute på evighetens semesterresa efter det betungande pratet för 1 600-2 500 år sedan? Men nog är de dåraktiga som inte ser likheten med vår profana lagbok, som också reglerar förhållanden mellan människor.

Lagarna uppdateras ständigt, ty våra lagstiftare inser behovet av förnyelse i orden då samhället ständigt förändras. Men medan lagens ord uppdateras årligen kom den senaste uppdaterade religiösa upplagan för 1 400 år sedan.

Därefter, tycks de dåraktiga anse, har intet nytt kommit under solen som är värt att nämnas. 1 400 års social utveckling föranleder inte en enda ändrad bokstav, inte en enda ny bok, inte ett enda
nytt testamente.
Kan det verkligen vara så att all mänsklig utveckling slutade då Muhammed satte sin sista punkt i Koranen?
De mindre dåraktiga inser att gudens ord är tidsbundet, men att det ändock är Guds ord. Men sanningen är att det är människorna som skrivit orden. Ty gudar kan inte skriva.

Blott en gång förefaller en gud ha skrivit text. Men Mose förfor oaktsamt med stentavlorna, så vi kan inte med säkerhet veta vad som stod där.

I övrigt brinner buskar och åskan går, men fler rader kan inte gudarna prestera. Blott människor kan skriva. Därför är orden bundna till en tid, och till människorna och deras skrivkonst.
Medan människan går vidare stannar ordet kvar i den tid då det skrevs. Det är inte orden som talar till oss. Det är vi som uttalar orden.
Den moderna människan inser den kalla sanningen att ord är döda, de talar inte. Men när en människa får tag i dem och utnyttjar dem för sitt syfte, då talar de.
Men det är inte orden som talar, utan människan. Och människan talar i vår tid, för vår
tid. Och för vår framtid.

Men detta innebär inte att böckerna borde förkastas och ska glömmas bort. De rymmer fortfarande visdomsord som vi kan nyttja i dag.

För mina ståndpunkter understöds jag av Jesus ord enligt Matt 8:22: "låt de döda begrava sina döda."
Låt de döda texterna vara döda, och till för de döda.
Men vi som är levande, vi ska skriva nya ord. Ord som är till för oss som lever i dag och som vill leva i morgon. Vi behöver inte ord från en svunnen tid. Vi behöver ord för framtiden.