Jan Björklund

Vart tog Socialdemokraternas paroll "alla ska med" vägen?

Jan Björklund

De ungdomar som inte lyckas uppnå högskolebehörighet i gymnasiet måste också kunna få plats och verka i vårt samhälle. Inget gör socialdemokraterna mera rasande än när vi värnar dessa ungdomar. Senast är det Ola Asplund, IF Metall, som går till storms ( Brännpunkt 18/9).

Det treåriga gymnasiet för alla infördes på 1990-talet. Nästan alla börjar också i gymnasieskolan, men närmare 12 000 i varje årskull har hoppat av innan de påbörjat sitt tredje gymnasieår, huvuddelen av dem redan efter första året. Dessa avhoppare har mycket svårt att få jobb, och bidrar till att Sverige har högre ungdomsarbetslöshet än många jämförbara länder.

Med en högre kvalitet i grundskolan och motivationshöjande insatser kan andelen avhopp i bästa fall pressas ned något, men det är realistiskt att tro att avhoppen fortsatt kommer att vara stora av elever som inte mäktar med att läsa in treårig högskolebehörighet. Vi måste hitta alternativa lösningar för dessa ungdomar, om inte utslagningen bara ska fortsätta.

För de elever som inte är behöriga till gymnasiets nationella program vill vi erbjuda en gymnasial yrkesintroduktion. De ska utifrån sina förutsättningar och behov kunna kombinera ihop olika kurser ‒ både yrkeskurser och teoretiska kurser. Dessa utbildningar måste då inte vara tre år långa, utan kan vara kortare. De ska i princip bara vara öppna för elever som inte är behöriga till nationella program. I vissa fall skulle det även kunna vara tänkbart att en elev som hoppar av ett nationellt program, ändå erbjuds att fortsätta på en kortare studieväg.

Det är bättre att elever går ett till två år på gymnasiet än inte alls. Varför räknas man bara om man går tre år och blir högskolebehörig? Vart tog Socialdemokraternas paroll ”alla ska med” vägen?

Det är en grov överdrift att alla jobb i framtiden kräver högskolebehörighet. Ola Asplund skriver att industrin minsann kräver högskolebehörighet av alla. Jag tvivlar även på det, men det gäller definitivt inte alla jobb i vårt samhälle. Ola Asplund kan ju fråga sig vem som sitter i vakten på hans stora fackföreningskontor, vem som serverar i cafeterian, vem som kör bussen och tunnelbanan på morgonen som han åker dit med och vem som ser till att det är rent och snyggt på hans arbetsplats? Varför kan vi inte erkänna att dessa jobb är viktiga och behövs? Dessa jobb får samhället att fungera, men de kräver inte nödvändigtvis akademisk behörighet.

I en mycket lång artikel på Brännpunkt, erkänner Asplund, på en enda rad, att problemet med alla avhopp är ”reellt”. Hans lösning är kraftfull; ”något behöver verkligen göras”, varefter han återigen kritiserar regeringens förslag. Jag antar att Asplunds egna förslag inte fick plats i artikeln.

JAN BJÖRKLUND (FP)

utbildningsminister

LÄS OCKSÅ: Björklunds förslag öppnar inte dörrarna