Debatt om Afrika och biståndet – då dras fronterna upp. Afro- pessimisterna ser bara problemen och vill ge upp, slopa biståndet och dra.

Några gör det med kunskaper, som Bengt Nilsson på SvD Brännpunkt 5/6. Andra har dunklare motiv (läs bloggkommentarerna till Bengt Nilsson).

Afro-optimisterna rycker också ut. Maria Leissner skriver om en ”veritabel demokratirevolution” i Afrika, om hög tillväxt på hela kontinenten.

Det är, i förhållande till den faktiska verkligheten, groteska PR-påståenden – om man inte samtidigt noga beskriver hur afrikansk ”demokrati” ser ut eller ärligt säger att ett land som Kongo-Kinshasa behöver 50 år av dagens tillväxt för att nå upp till den ekonomiska nivå landet hade 1960.

Räknas till exempel de riggade valen nyligen i Nigeria in i ”revolutionen”?

Sådana kompliceringar skulle vi kunna kalla afro-realism. En hållning som vägrar att reduceras till ett förenklat för eller emot bistånd. Och om inte den företräds av förespråkarna för bistånd så kommer fältet att lämnas öppet för dem som aldrig velat ha något.

I en ny bok med den talande titeln The bottom billion skriver förre forskningschefen för Världsbanken Paul Collier att den tidigare klyftan mellan en miljard invånare i den rika världen och fem i den fattiga, nu håller på att ändras till fem miljarder i den rika (eller på-väg-att-bli-rika) delen av världen och så den miljard som under de senaste åren blivit fattigare.

Denna tillbakagång, medan resten av världen upplevt en stark eller våldsamt stark ekonomisk utveckling, är ett komplicerat problem. Större delen av denna allt fattigare miljard lever i Afrika söder om Sahara i länder som fått stora summor av bistånd.

Det är fortfarande väldigt få som anser att biståndet är orsaken till tillbakagången, men det är många, också i Afrika, som konstaterar att det inte hejdat den.

Om inte de som tänkt ut detta bistånd, beslutat om det, administrerat det, och förhoppningsvis utvärderat det, förmår att föra en självkritisk diskussion om det, utan bara propagerar för det, då är det inte bara ett svek ur intellektuell synpunkt, utan också ett moraliskt svek.

Den fattigdom som råder i Afrika söder om Sahara dödar människor. I Centralafrikanska republiken dör vart femte barn före fem års ålder. Utan krig.

Därför är det lika omoraliskt att föreslå ett avskaffande av 1-procentmålet bara för att det sätt vi hittills använt pengarna på inte är det bästa.

Målet måste naturligtvis ligga kvar tills barnen inte längre dör bara för att de får röda hund eller diarré.