Mikael Gustafsson

Syriza är ett vänsterparti, i många delar jämförbart med det svenska vänsterpartiet, och kanske är det just där kruxet ligger.

Mikael Gustafsson

Valet i Grekland visar att människor fått nog, nog av EU:s odemokratiska sätt att försöka kontrollera landet, nog av euron och nog av en borgerlig politik. Valresultatet och dess orsaker verkar dock ha tagit många av de borgerliga helt på sängen och de låter nästan personligt besvikna på grekerna.

I dag får vanliga greker betala priset för det som det politiska systemet och finansspekulanter orsakat. Och även om man bör oroa sig för att ett nytt fascistiskt parti kommit in i parlamentet, så måste jag ändå glädjas över vänsterns framgångar som nu kan leda till en ny möjlighet för Grekland.

I Sverige skyller Anders Borg på grekerna, att de har för höga löner och att för många jobbar i välfärden. Han tycker inte att åtstramningarna varit för hårda. När statsanställda fått se sin redan låga lön mer än halverad, där barn svimmar i skolan för att de inte längre får skolmat, och när allt detta är resultatet av EU's finansiella ramverk, en politik som Anders Borg försvarar och lovordar så har han mage att peka finger och prata om konkurrenskraft.

Hur skulle vi i Sverige reagera om EU talade om för oss att vi var tvungna att byta statsminister? Jag är absolut ingen fan av Fredrik Reinfeldt, men jag är en stor ivrare för demokrati.

Istället för att ställa sig frågan om det verkligen var demokratiskt att EU krävde att ett land bytte premiärminister och istället för att fundera på om det kanske ändå finns problem med EU's finansiella ramverk, så lägger man ut dimridåer.

Syriza beskrivs i medierna som ett vänsterpopulistiskt extremparti, på andra änden av en skala vars motvikt skulle vara fascistpartiet Gyllene Gryning och man påstår att Syriza aldrig skulle kunna vara statsbärande. I verkligheten är Syriza ett vänsterparti, i många delar jämförbart med det svenska vänsterpartiet, och kanske är det just där kruxet ligger.

EU:s åtstramningspolitik har inte lyckats vända situationen och när folket på ett så kraftfullt vis som i Grekland säger stopp, då är det dags att vara ödmjuk, att utvärdera och att respektera de demokratiska besluten inte kräva att folket böjer sig ännu mer för EU.

Läget gällande regeringsbildandet förändras just nu så snabbt att det är svårt att hänga med. I skrivande stund pågår fortfarande förhandlingar om hur en ny regering ska kunna bildas men om dessa misslyckas så blir det nyval i mitten av juni. Vid ett sådant är dock mina vänner i Syriza inte särskilt oroliga för vad resultatet skulle bli. Nicolaos Chountis, EU-parlamentariker för Syriza berättade för mig i går att de snarast tror att ett omval ytterligare skulle stärka dem, för nu vet människor att det går att utmana systemet. Trots detta gjorde man sitt bästa för att undvika omval, för att förhandla och stabilisera. Det är inte vänsterpopulism, det är att vara statsbärande.

Den 9 maj var det Europadagen, något som gick de flesta européer helt förbi men i EU-parlamentet prisade talmannen euron och på Brännpunkt skrev Carl Bildt och Birgitta Ohlsson om vikten av ett fördjupat EU-samarbete, som om de vore helt blinda för vad som sker i Europa.

Att Europas borgerlighet nu darrar är fullt förståeligt. Med Syriza i Grekland och Hollande i Frankrike, med Sinn Feins ökade popularitet på Irland och en ökad irritation gentemot ett EU som alltmer framstår som odemokratiskt och helt i knäna på storfinanserna finns mycket att oroa sig för, om man är för euron och ett federalt Europa. För oss som länge varnat för överstatlighet och teknokrati är det istället ett ljus i mörkret. Europa har vaknat.

MIKAEL GUSTAFSSON

EU-parlamentariker för Vänsterpartiet (GUE/NGL), ordförande i EU-parlamentets jämställdhetsuskott