Markant ökande privat konsumtion kan ställas mot begränsad till- gång på välfärdstjänster som vård, utbildning och omsorg.
Med stöd av regeringens långtidsutredning illustrerade jag på SvD Brännpunkt den 23 november växande obalans mellan de båda områdena.
I en replik den 29/11 bekräftar Johnny Munkhammars min problembild och frågar vad jag vill.
Samtidigt anvisar han själv en lösning på problemet. Den består i att flytta större delen av den offentliga konsumtionen in i den marknadsstyrda sfären.
Munkhammars recept löser vissa problem, men skapar andra.
Flertalet medborgare accepterar inte marknadens konsekvenser inom välfärdsområdet. Vi godtar att vissa medborgare har bättre bilar än andra. Endast några har råd att skaffa plasma-tv. Fritidskonsumtionen är radikalt olika.
Men vi accepterar inte sådana skillnader när det gäller vård och skola.
En av välfärdsstatens grundläggande värderingar är nämligen att alla medborgare ska ha likvärdig tillgång till dess tjänster.
Det är inte välfärdsstatens
system vi ska slå vakt om utan dess värderingar. Systemen måste anpassas till en ny ekonomisk och social verklighet.
Den är i dag radikalt annorlunda än när välfärdsstaten etablerades och expanderade.
Ett exempel på en lyckad omställning är 1994 års pensionsreform. Den innebar ett fortsatt offentligt och obligatoriskt system som säkerställer en hygglig pen-sion för alla.
Inom den ramen förutsätts dock medborgarna själva ta större ansvar och individuellt anpassa sin pensionsförsörjning.
Den avgörande politiska frågan är i vilken utsträckning som medborgarnas krav på välfärdstjänster i framtiden kommer att kunna tillgodoses genom skattefinansiering.
Något entydigt svar kan inte ges. Vissa insatser kan och måste finansieras skattevägen. Andra insatser behöver det offentliga inte ta an-svar för. Däremellan kommer att finnas en gråzon, fylld av politiska ambitioner men utan framtida garantier.
Insatser som de offentliga systemen inte kan garantera kommer medborgarna själva, med varierande framgång, att
försöka säkerställa sin tillgång till, vilket också Munkhammar visar.
Den strävan varken kan eller bör hindras. Tvärtom, stat och kommun bör underlätta och i många fall driva fram sådana alternativa lösningar. De ska formas så att oacceptabla skillnader (gräddfiler) undviks.
För vissa välfärdstjänster, vars tillgång inte kan garanteras, tillåter vi inte att tjänsterna fördelas olika mellan medborgarna. Sådana tjänster kan finansieras med någon form av obligatorisk försäkring. Då undviker man vissa av beskattningens nackdelar och når målet att alla har säker tillgång.
För andra välfärdstjänster, där framtida tillgång också är osäker, kan vi acceptera vissa olikheter beträffande standard. Alternativa lösningar för sådana ändamål kan då stödjas, men någon obligatorisk försäkring krävs inte.
På så sätt kan olika områden analyseras. I den yttre ändan finns de välfärdstjänster som kan betraktas som ren privat konsumtion. Där får marknaden skapa balans mellan utbud och efterfrågan.
Det finns många uppslag
på hur alternativ till skattefinansiering kan utformas. Se exempelvis Studieförbundet Näringsliv och Samhälles, SNS, senaste välfärdspolitiska rapport. De frågor som aktualiseras beträffande välfärdstjänster är svårare än motsvarande problem inom pensionsområdet. Det går inte att konstruera ett enda system som löser alla problem.
Men det handlar heller inte om olösliga problem. Det gäller att bygga stabila och förutsebara system. De ska ge alla medborgare säker tillgång till angelägna välfärdstjänster med acceptabel standard. Men de ska också skapa utrymme för individuell anpassning.
Om politiken framgångsrikt fokuserar på det medborgarperspektivet, borde intresset kunna vändas bort från frågor om hur och av vem som tjänsterna produceras.
Ett argument mot obligatoriska avgifter är att skattetyngda medborgare tvingas avstå ytterligare en del av inkomsten. Oppositionen blir naturligtvis betydande om medborgarna över en natt påläggs höga obligatoriska avgifter.
Det gäller därför att börja tidigt i
blygsam skala och inom ett avgränsat område. Först när förtroende skapats för ett nytt system bör vidare steg tas.
Problemen kommer att bli överhängande om tio till tjugo år. En ny ordning kan i bästa fall hinna genomföras till dess. Under tiden ska självfallet verksamheterna utvecklas och effektiviseras. Potentialen är, som många påpekat, betydande.
Man kan lära mycket av beslutsprocessen inför pensionsbeslutet. I början av 1980-talet var många experter ense om att ATP-systemets inte skulle klara förväntad ekonomisk och demografisk utveckling.
Det krävdes emellertid en process på fem år för att politiskt acceptera den problembilden. Sedan levererades principlösningar inom några månader. Men innan en ny ordning var på plats hade likväl nästan 20 år förflutit.
En politisk process bör snarast inledas som prövar och värderar långtidsutredningens framtidsscenario. Passivitet medför utveckling i riktning mot Johnny Munkhammars vision.
