Inlägg | Myndigheters övergrepp
Att söka upprättelse gentemot en myndighet kan stå den enskilde dyrt. Det har Marianne Sigström fått erfara. Det är hon som är mamman i det s k Gottsundafallet, ett fall av myndighetsutövning som av och till fått stor uppmärksamhet i medierna.
Elvaårige Daniel, som led av epilepsi, hade tvångsomhändertagits och placerats i fosterhem. Vid fjorton års ålder dog han efter en serie epileptiska anfall. JO utredde ärendet och fann inte anledning att väcka åtal mot någon tjänsteman inom den kommun som hade ansvaret för Daniel.
Men JO konstaterade ändå brister. Valet av fosterhem ifrågasattes, Daniels läkare hade inte fått tillfredsställande information om de epileptiska anfallen, och Daniels mor hade många gånger förgäves anmält och uttryckt sin oro för brister i vården. Efter JO:s beslut väckte hon talan om skadestånd mot kommunen.

Hon har förlorat målet både i tingsrätten och i hovrätten. Domstolarna ansåg att hon inte hade lyckats bevisa att det förekommit fel eller
försummelse ”av beskaffenhet att medföra skadeståndsskyldighet för kommunen”. Eftersom hon förlorade målet, dömdes hon att ersätta kommunens rättegångskostnader. Sammanlagt uppgick dessa kostnader till närmare en och en halv miljon kronor.
När jag har berättat detta, har människor reagerat med stor bestörtning. De kan inte förstå att en människa som förgäves sökt kompensation för de ödesdigra konsekvenserna av ett myndighetsingripande måste betala för att detta var förgäves. Skyldigheten att betala kommunens rättegångskostnader uppfattas som repression, ”enom till straff, androm till varnagel”.

Det var först på 1970-talet som svensk rätt kom att omfatta allmänna regler om ansvar för staten och kommunerna för skador uppkomna i myndighetsutövning. Dåvarande justitieministern, Lennart Geijer, var då en kraftfull förespråkare för att den enskilde borde få gottgörelse för sådana skador. Den skadelidande har, framhöll han, ofta befunnit sig i en tvångssituation i förhållande till den som tillfogat honom
skada, och det ”gör det närmast än mer berättigat att ersättning utgår i hithörande fall, än när en motsvarande skada har tillfogats honom av enskild person”.
1989 kom en lagändring som ännu starkare satte medborgarperspektivet i fokus. Den dittills gällande skadeståndslagen hade gett uttryck för ”en snål inställning”. Man borde värdera myndigheters handlande inte ur deras eget perspektiv utan ur allmänhetens synvinkel (prop. 1989/90:42 s 12).

Att ålägga Marianne Sigström att betala kommunens rättegångskostnad rimmar illa med lagstiftningen på senare år.
Domstolarnas beslut kanske kommer att prövas av Högsta domstolen. Men det är hög tid för politikerna att ta initiativ till en lagändring som ger människor utan större tillgångar möjlighet att söka upprättelse förmyndighetsingripanden utan att för den skull drabbas av orimliga kostnader.

99F

jur dr och pensionerad lagman

Brita Sundberg-Weitman