Övertygande fynd för kolesterolets roll i hjärtkärlsjukdomens uppkomst finns från klinik, epidemiologi, djurexperiment, cellbiologi och molekekylärbiologi. Lika entydiga är behandlingsstudier, som visar lägre sjuklighet och dödlighet när kole- sterolvärdet sänks.
I naturens eget experiment med kolesterol, familjär hyper - kolesterolemi, är det onda LDL-kolesterolet kraftigt förhöjt. Dessa männi - skor drabbas obehandlade av hjärtinfarkt i unga år. Försöksdjur som matas med föda som höjer LDL-kolesterol drabbas regel - mässigt av åderförfettning.
Stora epidemiologiska undersökningar utförda över hela världen av alla folkslag visar på betydelsen av LDL-kolesterol i sjukdomsuppkomst. I Sverige har detta visats till exempel i AMORIS-studien, där 175000 svenska män och kvinnor deltog. Celler i åderförfettningsprocessen har identifierats och de strukturer som medierar kolesterolupptaget karaktäriserats.
LDL-koleste-rolets roll i uppkomst av den inflammation, som karakteriserar åderförfettningen, har också klarlagts. Det klaraste belägget för LDL-kolesterolets betydelse finner man i effekten av behandling. Främst genom upptäckten av statinerna kunde visas att en sänkning av det onda kolesterolet leder till en minskad risk att få hjärt- och kärlsjukdom.
Statinbehandling både till patienter som har haft ett symtom på kärlsjukdom, till exempel hjärtinfarkt, och patienter med ökad kärlsjukdomsrisk utan att ha blivit sjuka leder till lägre både sjuklighet och dödlighet i dessa sjukdomar.
Denna terapi har jämställts med 1900-talets stora farmakologiska genombrott: insulin och penicillin genom att dessa läkemedel alla minskar dödligheten i en folksjukdom.
Studien av Sachdeva som Werkö med flera åberopar på Brännpunkt 14/7 lider tyvärr av flera nackdelar, som omöjliggör säkra slutsatser. För det första är inte dess avsikt att undersöka LDL- kolesterol som riskfaktor och studien saknar kontrollgrupp.
Hos 41 procent av deltagarna mättes inte blodfetterna, ett bortfall som annars inte brukar accepteras. Det onda LDL-kolesterolet går ner i det akuta hjärtinfarktskedet, vilket allvarligt kan förvränga resultatet.
Många deltagare var inte fastande, vilket man måste vara för att rätt kunna bedöma blodfetterna. Studien tillåter därför inga slutsatser angående LDL- kolesterolets roll som riskfaktor. Sach-deva och medarbetares slutsats är tvärtom att man ska sträva efter att effektivisera LDL-kolesterolbehandlingen mot mål under 2 millimol per liter.
För mig är det en gåta hur tre akademiskt utbildade kollegor kan komma fram till att ett av 1900-talets kliniskt mest framgångsrika projekt betecknas som ett vetenskapligt haveri. Författarna får ta på sig det etiska ansvaret för de läsare som förleds att sluta med livsstilsförändring och läkemedelsbehandling och därmed höjer sin risk för hjärt- och kärlsjukdom.
ANDERS G OLSSON
professor emeritus, Hälsouniversitetet i Linköping, Stockholm Heart Center
