Perssons ovilja att utnyttja Sten Anderssons unika tillgång till Arafat hade troligen sin förklaring i att han inte gärna satsade på hästar han själv inte ägde.

Med en frustande energi och vilja att medla fred i Mellan­östern gav han sig in i ett svårt och för honom okänt område, vägledd främst av en stark sympati för den ena parten och en släng av att ”nu är det slut på Palme/Andersson-linjen i svensk Mellan­östern-politik”.

Sju år senare, i Madrid hösten 2007, berättade Israels förre utrikes­minister Shlomo Ben-Ami att också han rått Göran Persson att sända Sten Andersson, ”that wonderful man”, till Arafat i samma ärende år 2000. Ben-Ami ­visste att PLO-ledaren beundrade och lyssnade på Andersson.

Var Göran Perssons sympatier fanns vet alla, också de ockuperade, förödmjukade, instängda och plågade palestinierna.

Jan Eliasson och jag fick i ord och bild en tydlig påminnelse om Perssons syn på konflikten. Vid en ceremoni i Stadshuset, sommaren 1998, för att hylla Israels 50-åriga existens var jag som statsråd placerad vid ett bord i Blå Hallen med den tillreste ­ministern Meir Sheetrit vid min sida och med kabinettsekreteraren Jan Eliasson mitt emot. Statsministern satt med Israels ambassadör lite längre bort.

Efter Ahlmarks devota hyllningstal till ”den enda demokratin i regionen, omgiven av skurkstater och terrorister” och med kritik av kritikerna av Israels politik reste sig Persson demonstrativt upp.

Med långsamma steg kom han upp bakom mig, lutade sig över mig, sträckte fram handen till Ahlmark över bordet och sade högt så att både Jan och jag skulle höra vad han sade: ”Tack Per, du sade exakt vad jag tyckte”.

Där fick Palme/Andersson-linjen och deras drabanter i UD vad de förtjänade, och vi fick för första gången höra en ovanligt klar deklaration av vad Perssonlinjen stod för.

Ur kapitlet Från hoppets vår till förtvivlans vinter: Sten Andersson, Göran Persson och Mellan­östern.

Tipsa andra

Vad är det här?

Brännpunkt | Mest lästa