Maria Abrahamsson och Krister Thelin

Vi är bekymrade över att alliansens partiledare inte tycks vilja se det uppenbara hot man står inför.

Maria Abrahamsson och Krister Thelin

I sitt tal i Almedalen i somras överraskade näringsminister Annie Lööf med att kritisera arbetet inom alliansregeringen. Hon efterlyste en nytändning och bjöd kuppartat in sina tre allianskolleger till sin hemby Maramö i Småland för att diskutera hur samarbetet ska vidareutvecklas och tillföras ny energi.

I fredags (19/10) meddelade Lööfs stab att man på grund av tidsbrist skjuter på mötet till efter nyår. Vi respekterar det, men tar oss friheten att inför de stundande överläggningarna om ett ”Alliansen 2.0” skicka med ett förslag som – om det blir verklighet – kan säkra grunden för ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav också efter nästa val. Med en annan utgångspunkt spelar det inte så stor roll vad som kommer ut av mötet i Maramö.

Låt oss tala klarspråk. Partiegoistiska utspel inom alliansen måste läggas åt sidan. Detta av respekt för alla de borgerliga väljare för vilka en omvald alliansregering 2014 betyder mycket mer än vad Centerpartiets, Kristdemokraternas eller de andra två partiernas noteringar i opinionsmätningarna gör.

Alliansbygget var förvisso inte den enda förklaringen till att Socialdemokraternas regeringsinnehav bröts 2006, men det var en bidragande orsak till att vi äntligen ånyo efter lång tid fick en borgerlig regering.

Väljarnas aptit på allianspolitik höll i sig i valet 2010. Det faktum att väljarna gav alliansen förnyat förtroende att leda landet bröt staven över talet om “borgerlig splittring”. Inför valet 2014 är beskedet att alliansen går fram samlat. Det är bra, men räcker inte.

Klart är att KD klarade spärren 2010 tack vare taktikröster. Röster som huvudsakligen kom från de väljare som annars skulle ha röstat på M, får man förmoda. Om däremot fler allianspartier skulle riskera att åka ur riksdagen, då räcker taktikrösterna inte till. Varje alliansväljare har bara en röst.

Fördelen med det nuvarande alliansbygget är att det erbjuder olika varianter på det borgerliga temat. Men i grunden är M, FP, C och KD inte mer olika än att de i höst har presenterat alliansens sjunde gemensamma budget. Vi är stolta över det, men bekymrade över att alliansens partiledare inte tycks vilja se det uppenbara hot man står inför om man håller fast vid en konstruktion där vart och ett av de fyra partierna måste klara riksdagsspärren på 4 procent. Om bara två eller tre lyckas, tvingas också de packa ihop och flytta från Rosenbad.

En tanke som luftas då och då för att säkra ett borgerligt regeringsinnehav är att slå ihop hela eller delar av alliansen. Det alternativet är varken önskvärt eller realistiskt. Fusioner har en tendens att vålla konvulsioner. I detta fall bland partiaktiva gräsrötter och ombudsmän som skulle se sina politiska uppdrag gå förlorade. Sympatisörer som hör till partiernas ”hårda kärna” skulle också från ett mer historiskt och kulturellt perspektiv ställa sig avvisande till en sådan nyordning.

Bilda valkartell är inte heller att tänka på, eftersom den svenska vallagen inte tillåter att flera partier som uppträder gemensamt inför ett val får dela på mandaten efter valet.

Lyckligtvis finns ett tredje alternativ som skulle lösa problemen. Vårt förslag är mycket konkret och handfast. Vi vill göra taktikröstandet obehövligt, lösa de små partierna från behovet av i och för sig förståeliga men för alliansen skadliga utspel, och befria M från tvånget att anpassa sig till de mindre partiernas hotande opinionssiffror. Vad som krävs är bara att alliansen växlas upp till ett riksdagsparti.

Enligt vallagen är det lätt att bilda ett parti, något som definieras som att väljare går till val under gemensam beteckning. Alliansen finns redan som beteckning, det enda som behövs är den formella registreringen hos Valmyndigheten. Partierna behöver inte – och ska inte – slås samman, men i riksdagsvalet kan alliansen gå fram som ett samlat parti men med fyra olika valsedlar, där var och en toppas av respektive alliansledare följt av respektive partis riksdagskandidater. Väljarna avgör sedan var tyngdpunkten ska ligga genom valet av valsedel.

Personvalet blir opåverkat, liksom partiernas interna kandidatlistor och partiernas liv utanför riksdagen. Det finns inte heller behov att göra gemensamma valsedlar med “varvade” kandidatlistor. Resultatet blir inga förlorade röster, inget behov av taktikröstning och en mandatmaximering av alliansens utsikter i valet 2014.

För nästan alla borgerliga väljare är färgen på den regering som väljs 2014 långt viktigare än exakt vilka noteringar C och KD och de andra två allianspartierna får på valdagen. ”Lyssna in” det.

MARIA ABRAHAMSSON (M)

riksdagsledamot

KRISTER THELIN (M)

tidigare statssekreterare