Hans-Åke Scherp, som driver ledande nationell forskning inom det pedagogiska fältet, efterlyser en skolpolitik som är evidensbaserad, dvs grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet (SvD Brännpunkt

I den medicinska världen lanserades begreppet evidensbaserad medicin på 1970-talet med syfte att utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet finna bästa underlag för behandling och vård.

Jag instämmer med Scherp om att synsättet borde användas i många av samhällets beslutsprocesser.

Skolan/pedagogisk verksamhet och sjukvård är komplexa organisationer som ska driva utveckling och forskning, vara kostnadseffektiva och samtidigt tillförsäkra individen bästa pedagogik, alternativt sjukvård. Båda är starkt beroende av samhällets struktur, till exempel av arbetsmarknadens villkor – det finns allt färre praktiskt inriktade arbeten - vilket sannolikt avspeglas i elevökningen på individuella programmet och att vi haft höga sjukskrivningstal.

Idag förväntas alla elever gå i skolan i 12 år. En plåga för dem som är svaga i teoretiska ämnen eller har stora koncentrationssvårigheter.

Tidigare fanns för elever som inte hade så starka förutsättningar för teoretiska studier möjlighet att sluta skolan och påbörja ett praktiskt inriktat arbete. Detta är idag i stort sett omöjligt.

Mycket talar för att en del av dagens problematik med ökad skolfrånvaro, och att många inte uppnår de så kallade målen i grundskolan, har sin grund i orealistiska förväntningar på att alla ska klara dessa teoretiska kunskapsmål.

Människor har inte bara yttre olikheter utan vi är också olika vad gäller hur våra hjärnor fungerar. När barn eller ungdomar har problem med inlärning måste vi ta reda på bakgrunden.

En orsak kan vara svårigheter med teoretiskt tänkande eller stora koncentrationssvårigheter. En kartläggning/utredning kan tydliggöra det och kan vara avgörande för att barnet ska få rätt förståelse och hjälp. Det pedagogiska upplägget för barn med inlärningssvårigheter måste bland annat grundas på kunskap om barnets kognitiva förutsättningar – svårigheter och styrkor.

Det är dags att ännu mer fokusera på sakfrågorna i skoldebatten.

Många barn ligger i det så kallade svagbegåvningsområdet och det måste vi ta hänsyn till. Gruppen hör definitivt till grundskolans målgrupp, men får svårigheter i en skolform som på många sätt är ­anpassad till mittspelarna.

Minst ett barn i varje klass har stora koncentrationssvårigheter. Båda dessa grupper har svårigheter som uppmärksammas i otillräcklig grad inom skolan. Föreställningen hos vuxna är inte sällan: ”du kan bara du vill”. Men så enkelt är det inte för dessa grupper.

Hur kan vi öka samarbetet mellan medicinsk/neuropsykologisk kunskap och det pedagogiska kunskapsområdet? Sådant samarbete behövs både för det enskilda barnet och för att driva forskning inom skolområdet framåt.

Dagens skolpolitik med satsning på lärlingsplatser är ett steg i rätt riktning. Den evidensbaserade kunskap vi i dag har om barns olika kognitiva förutsättningar måste få starkare fäste i pedagogiken och i den pedagogiska forskningen – och i skolpolitiken.

ELISABETH FERNELL, barnhabiliteringsläkare, docent Stockholl och Skövde/Mariestad