Carl B Hamilton

Det finns i frågan om EU:s bankunion uppenbarligen en spricka mellan LO och Socialdemokraterna i riksdagen.

Carl B Hamilton

Den 18 oktober skrev några ledande folkpartister – Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och undertecknad – att Sverige positivt, konstruktivt och engagerat bör förhandla med målet att Sverige ska vara med i EU:s bankunion ( Expressen 18/10). Redan dessförinnan hade partiledaren i anföranden klargjort liberalers positiva inställning.

Andras reaktion på artikeln var misstrogen. Man skakade irriterat på huvudet och några blev mycket arga, till exempel ledande socialdemokrater, delvis på temat "vilken fräckhet!".

Idag är det helt annat ljud i skällan. Många verkar bara på några veckor ha blivit folkpartister när det gäller inställningen till EU:s bankunion. Särskilt glädjande är detta beträffande LO, som i denna fråga förefaller stå betydligt närmare Folkpartiet liberalerna än Socialdemokraterna.

LO-ekonomerna Ola Pettersson och Torbjörn Hållö välkomnar en bankunion och kritiserar långsamheten i förhandlingarna. ”Sverige har all anledning att söka den trygghet som en gemensam bankunion kan ge. Vi [LO-ekonomer] menar att bankunionen bör välkomnas av Sverige, inte motarbetas” ( Brännpunkt 3/12). Utmärkt blåslampa!

Socialdemokraten och LO-mannen Olle Ludvigsson, S-ledamot av Europaparlamentet, kritiserar den svenska regeringen för att den – enligt honom – drar benen efter sig och inte har accepterat det liggande förslaget till bankunion (SVT Rapport 4/12).

Finansminister Anders Borgs initiala motsträvighet är förbytt till beredskap att resa, förhandla och möta sina EU-finansministerkollegor så ofta de bara vill ända fram till deadline vid nyår. Allt i syfte att få till stånd en acceptabel lösning på utestående tvistefrågor.

Det finns i frågan om EU:s bankunion uppenbarligen en spricka mellan LO och Socialdemokraterna i riksdagen. De senare har som vanligt ett snävt nationellt perspektiv och är överladdade med invändningar och skeptiska frågor. LO har dessbättre ett mer internationalistiskt och europeiskt perspektiv: ”Rätt utformad kan en bankunion vara en avgörande del i lösningen på den europeiska krisen och för att minska risken med framtida [bank]kriser. Det är hög tid för Sverige att driva på för hårdare regler och bättre övervakning av de europeiska bankerna.”

Under ganska tyst medgivande stödjer dock både Socialdemokraterna och Miljöpartiet finansminister Borg och Alliansregeringens ansträngningar i bankunionförhandlingarna.

Det vi sett under hösten är inte den första omsvängningen i svensk europapolitik när den möter verklighetens konkreta EU-hållning. Skepsis har också vid tidigare tillfällen övergått i eftertankens kranka blekhet.

Inför EU-länders beslutsamhet att nu återigen fördjupa sitt samarbete tvingas skeptikerna därför igen att besvara frågan: Vad har vi mest att frukta – att vara tillsammans med de andra länderna, eller stå utanför deras samarbete? Bortsett från FP och några till är huvuddelen av Sveriges politiker idag antagligen inte anhängare av särskilt mycket mer EU-samarbete. Men – märk väl – när det kommer till kritan är dessa politiker oftast ännu mera emot att stå utanför europasamarbetet!

1994 års folkomröstning om EU-medlemskapet resulterade förvisso i en majoritet emot att stå utanför EU. Resultatet var dock inte ett ja-till-EU utan snarare ett nej-till-nej-till-EU! I EU-politiken går Sverige med bakdelen först.

Tro mig, en svensk majoritet kommer så småningom också att finnas för att Sverige inte ska stå utanför eurosamarbetet. Men vid den tiden har det hunnit bli ett annat eurosamarbete än dagens: ett samarbete som omfattar kanske ett 25-tal länder, men som är entydigt definierat av dagens tyska och nordeuropeiska ekonomiska värderingar och stabilitet. Det passar Sverige bra – liksom våra närmsta grannar Finland, Danmark, Nederländerna och Polen. Därför ska vi vara med redan nu och konstruktivt, engagerat och fördjupat delta i utformningen av detta reviderade eurosamarbete.

CARL B HAMILTON (FP)

riksdagsledamot och ekonomisk-politisk talesperson