I samband med Georgien-krisen startade en debatt om det svenska försvarets omfattning och inriktning. Debatten har fortsatt men efter ett halvår har regeringen fortfarande inte signalerat någon ny inriktning. Under våren skall regeringen lägga en inriktningsproposition.

Vi försöker i den här artikeln förklara varför det är av största vikt att regeringen tar en ”time out” och tänker igenom vilka säkerhetspolitiska utmaningar framtida svenska regeringar kan ställas inför och vilka vägval det driver idag. Den grundläggande frågan är med vem Sverige bör visa solidaritet och varför!

Den nuvarande inriktningen för Försvaret bygger på mycket begränsade förbandsvolymer som skall vara tillgängliga och användbara såväl internationellt/globalt som i Sverige.

Säkerhetspolitikens grundidé blev under 2000-talet att Sverige skulle knyta an hårt till Europa med förhoppning om stöd från EU, och via EU-länderna av NATO och USA, i en krissituation. Som ett stöd för politiken skulle vi ta ett relativt andra större ansvar för EU´s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik.

Den radikalt nya säkerhetspolitiska orienteringen under 2000-talet föddes ur det faktum att Ryssland ”kollapsade” under 1990-talet och att den tidigare hotbilden i östersjöområdet därigenom försvann. I stället för att då ta tillfället och befästa de historiska säkerhetspolitiska landvinningarna i östersjöområdet och Baltikum valde Sverige att abdikera från sitt historiska nordiska ansvar och fokusera helt på solidaritet med EU och på nya globala hotbilder som terrorism, miljöförstöring och pandemier. Hur väl passar då den här nya inriktningen till den säkerhetspolitiska utvecklingen?

Den positiva säkerhetspolitiska utvecklingen under de senaste 15 åren har bromsats upp av ett antal faktorer som successivt kan leda till minskad stabilitet. För det första utvecklas den globala maktordningen mot en bi- eller multipolär ordning. Flera konkurrerande globala maktcentra kan komma att ersätta den tidigare USA/Väst-dominerade modellen. Ökad oenighet och ett försvagat FN kan bli följden. Den ryska statsledningen har uttryckt att man strävar efter en multipolär global maktordning. Samtidigt ökar den ideologiska konkurrensen mellan demokrati och nationalism - en utveckling som förstärks av nationalistiska tendenser exempelvis i Ryssland.

För det andra minskar den globala ekonomiska tillväxten vilket i kombination med lägre köpkraft i svagare länder och ökad protektionism generellt leder till ökad instabilitet.

För det tredje visar de tidigare återhållsamma rustningarna tendenser till att öka snabbare samtidigt som beredvilligheten att använda våld inte minskar. Utvecklingen i Ryssland är oroande med ökande tendenser till våldsanvändning och påtryckningar på grannländer med såväl nya som gamla metoder. Samtidigt rustas försvaret upp kraftigt, låt vara från låga nivåer.

Slutligen utvecklas det internationella samarbetet inte lika snabbt längre och EU´s utveckling mot en gemensam säkerhets- och försvarspolitik blir allt mindre relevant i takt med NATO´s utvidgning. Nationella intressen spelar fortsatt stor roll i Europa.

Utvecklingen i närområdet präglas av nya orosmoment som kan bromsa den tidigare positiva utvecklingen. Östersjöns politiska betydelse ökar i och med den energipolitiska utvecklingen. Den föreslagna gasledningen är inte bara en miljöfråga utan driver potentiella konflikter mellan Ryssland och östersjöländerna. Bevakningen och skyddet av ledningen är naturligtvis en uppgift för det land inom vars zon ledningen ligger och inte som Ryssland hävdar en fråga för den ryska östersjömarinen. Barentsregionen och Ishavet ökar också i militärstrategisk betydelse till följd av avsmältningen i polarområdet. Slutligen har de baltiska länderna stora ryska minoriteter och rysk säkerhetspolitik går i nationalistisk riktning.

Till följd av den säkerhetspolitiska utvecklingen kan Sverige inte längre utesluta allvarliga incidenter eller kupper rörande svenskt territorium och olika former av påtryckningar och angrepp på grannländerna. Vi menar att försvarsinriktningen från att i den bästa av världar möjligen ha varit djärv och framåtriktad nu löper risk att bli oansvarig, orealistisk och osolidarisk.

Försvaret klarar inte angrepp på Sverige. Förbanden i den svenska försvarsmakten är idag för få. Dessutom är de inte inriktade på, utrustade för eller övade för försvar av Sverige. Samtliga förband har inriktats mot internationella insatser med motiveringen att erfarenheterna i fredsinsatser gör förbanden mer effektiva också hemma. Sanningen är att en hel generation nya officerare inte övat försvar av Sverige - krigsförbandsövningar för hemlandets försvar genomförs knappast längre. Befälens förmåga att leda förband i strid har minskat till en nivå som är oacceptabel. Förband utrustade för fredsinsatser passar alltså inte för krig hemma. Ett lite bättre utrustat hemvärn är vad svenska folket erbjuds. Bristen på försvarskapacitet hemma kan till och med framkalla konflikter i ett förvärrat globalt läge. En kupp mot Gotland kan utgöra ett ”legitimt” och attraktivt alternativ för ett ambitiöst Ryssland i en allvarlig internationell konflikt. Gasledningen måste ju skyddas mot terrorister och Sverige behöver hjälp. I de flesta tänkbara angreppsfall står den svenska regeringen med mycket begränsad militär handlingsfrihet med den förbandsstruktur som föreslagits.

Ambitionerna internationellt är orealistiska i den nya situationen. Utan en strategisk reserv hemma i form av en krigsduglig arme och god kontroll av luftrum och omgivande havsområden kommer den svenska regeringen inte att ha modet att skicka ”Bataljonsstridsgrupper” utomlands. Om Ryssland motsätter sig en insats räcker det med ”4 MIG´s” en måndag morgon över riksdagshuset för att övertyga regeringskansliet om att en insats inte borde övervägas. Vårt begränsade militärstrategiska tänkande och bristen på försvar av besluts- och befolkningscentra förhindrar effektiva internationella insatser så fort någon betydande makt sätter sig på tvären.

Sverige kan uppfattas av grannländerna som självcentrerat och inkompetent på det försvarspolitiska området. Av artighet uttalas ingen offentlig kritik men mellan skål och vägg är man mycket kritisk. Sverige verkar sakna ambition att positivt påverka den säkerhetspolitiska utvecklingen i Norden och visar mycket liten solidaritet med grannarna som blir alltmer oroliga över utvecklingen i Sverige. Den internationella solidariteten når till Kongo, Liberia och Afghanistan, men den orkar inte sträcka sig till grannländerna. Finlands president Tarja Halonen gjorde den klockrena analysen redan 2004 – ”vi kan inte riktigt göra som svenskarna och lämna åt grannarna att sköta försvaret”.

I jämförelse med det kalla kriget är fortfarande de stabiliserande och säkerhetsskapande funktionerna starka i Europa. Destabiliserande krafter ökar dock i betydelse och utvecklingen i Ryssland oroar. Sverige kan därför inte längre bortse från riskerna för en negativ utveckling av säkerhetsläget i norra Europa och runt Östersjön. Svenska folket och regeringen står därför inför flera viktiga vägval nu i vår. Tvärs över östersjön är folken i högsta grad medvetna om att kampen mellan demokrati och nationalism långtifrån är över. 1900-talets kamp mot kommunism och nationalism är bara till hälften avgjord och fortsätter under 2000-talet. Vi tror inte att svenska folket accepterar att motståndare till det ledande politiska partiet mördas utan att rättsväsendet reagerar, eller att grannländer attackeras därför att en staty har flyttats.

I Sverige har vi till skillnad från i Ryssland en tradition av anständighet, rättrådighet, storsinthet och demokrati. Mot bakgrund av en gemensam historia delar vi dessa grundläggande värderingar med våra syskonländer i Norden och runt Östersjön. Sverige bör därför fästa ökad vikt vid Norra Europa och Östersjöområdet när det gäller försvarets framtida utformning. Försvarets verksamhet bör prioriteras i ordningen Sverige, Närområdet, Europa, Världen;

För Sverige krävs ett förstärkt integritetsskydd för att möta incidenter och kupper, med förmåga att slå förband av bataljons storlek över hela landet, och med en förmåga att genomföra uthållig strid.

För närområdet bör Sverige skapa förmågor som avhåller från angrepp på grannländerna och ger möjligheter till insatser tillsammans med andra vid angrepp. Partier i ryska duman har geografisk expansion på agendan. En expansion av Ryssland eller ryska intressen till Östersjön skulle allvarligt försämra Sveriges säkerhetspolitiska läge och bör aktivt motarbetas.

Globalt bör Sverige fokusera insatserna och skapa möjligheter till fortsatta insatser i en försämrad global miljö genom att förstärka den strategiska reserven hemma och skyddet av landets besluts- och befolkningscentra.

Det är viktigt att Sverige fortsätter att tro på och arbeta för en positiv säkerhetspolitisk utveckling i Europa och en demokratisk utveckling i Ryssland. Uppfyller Försvaret de nya kraven blir det ett viktigt verktyg i det arbetet genom att verka avskräckande och stabiliserande. Misslyckas huvuduppgiften blir uppdraget att hjälpa Sverige hantera de ogynnsamma händelser som är osannolika men möjliga och vars konsekvenser skulle kunna bli allvarliga för landet.

Ett försvar av Sverige och svenska intressen i närområdet står inte i motsatsställning till att bidra till fred och säkerhet i världen. Tvärt om gör vi en stor insats om vi i första hand kan bevara ett stabilt läge i vår del av världen.

Johan Kihl

generallöjtnant, chef för Försvarsmaktens högkvarter 2002-2004

Per-Egon Johansson

företagskonsult Interpares Management Consultants, statssekreterare i kommunikationsdepartementet 1991-1994

Dag Sundström

företagskonsult Interpares Management Consultants, direktör McKinsey & Co 1998-2001