Januari är prövningens tid. Helgfirandet har grävt djupa håll i hushållens plånböcker och högen av räkningar och räntekrav växer. Samtidigt dröjer det innan det rasslar till på lönekontot.
Men årets första månader skiljer sig egentligen mycket litet från resten av året. De flesta svenskar lever ständigt med små marginaler. Länsförsäkringar konstaterade 2010 att nästan vart fjärde hushåll i Sverige inte klarar av en oväntad utgift på 5000 kronor. Tre av tio svenskar har en sparbuffert på mindre än 19000 kronor och hela 10 procent ingen sparbuffert alls.
Siffrorna bekräftar vad vi vet sedan tidigare. Redan 2007 slog SCB fast att runt 14 procent av den vuxna befolkningen inte skulle kunna få fram 14000 kronor på en vecka. 12 procent hade haft svårt att klara de löpande utgifterna under de senaste 12 månaderna. Brist på reda pengar, som medborgarna kan använda när räkningarna är betalda och plötsliga händelser kräver likviditet, har hittills inte betraktats som ett stort samhällsproblem i Sverige. Den goda grundtanken med välfärdsstaten har ju varit att medborgarnas behov ska tillgodoses genom offentligfinansierade kollektiva system. Det är en bra modell för längre perioder av omställning och otrygghet, men en ordning som gör litet för att rusta medborgaren i vardagen.
I Sverige har begreppet välfärd i politikernas retorik blivit synonymt med socialförsäkringar och offentliga tjänster. Trygghet har blivit liktydigt med statliga instrument för omvårdnad och omhändertagande. En mycket stor del av den svenska kapitalbildningen har också skett i kollektiva former, främst i form av statliga pensionsfonder och företag och i kollektiva privata pensionsfonder vilket har bidragit till svenskarnas svaga förmögenhetsläge.
Men att välfärdsstaten har ett pris är ett lika självklart som ofta förbisett faktum. Samtidigt som välfärdsstaten tillförs resurser för att bygga upp kollektiva stötskydd begränsas medborgarnas möjligheter att hantera de överraskningar som livet ofrånkomligen bjuder. Varje krona som satsas på statlig välfärd är en krona mindre som medborgaren kan använda för att på egen hand öka sin trygghet. Bristen på reda pengar har på senare tid fått allt tydligare följder. Väl utbyggda möjligheter för räntefri konsumtion och en explosionsartad framväxt av sms-lån till skyhöga räntor tillhör de mest iögonfallande.
Detta är en utveckling som bör stämma till politisk eftertanke. En statligt organiserad välfärd kommer aldrig att kunna trygga välfärdsmedborgaren i ett oändligt antal möjliga situationer, oavsett hur väl vi justerar reglagen i välfärdsmaskineriet. De statliga stötskydden kan i bästa fall skapa säkerhet, i sämsta fall bidra till en falsk trygghet.
Trygghet är nämligen en subjektiv upplevelse kopplad till en känsla av att ha makt över det egna livet. Det förutsätter egna resurser i form av kunskap och gemenskap, men också pengar. Partiföreträdare som Tomas Eneroth (S) och Staffan Burenstam Linder (M) har med begrepp som egenmakt och den inlärda hjälplösheten visat att det finns insikt om detta inom både socialdemokratin och borgerligheten. Förr i världen tvingades den arbetande delen av befolkningen att stå med mössan i hand inför brukspatron när livet kärvade. I dag tvingas de stå med mössan i hand inför välfärdens patroner. Det kan inte ha varit välfärdskämparnas vision för välfärdsstaten.
I en tid när människors livsval skiljer sig alltmer åt är det rimligt att vi tillmäter medborgarna ökad förmåga och ansvar att efter egen klokskap hantera en större del av sina inkomster. Välfärd behöver inte uteslutande skapas genom offentliga transfereringssystem. Privat sparande är också en del av ett fungerande och robust välfärdssamhälle. Ett ökat eget kapital stärker egenmakten och står inte i motsättning till en stark välfärd.
Det är därför hög tid för beprövad folkbildning. Privat pensionssparande fick snabbt framgång till följd av att en avdragsrätt för pensionssparande infördes. Avdrag för hushållstjänster har gett fler chans att köpa hjälp på den vita marknaden. Kraftigt förbättrade avdragsmöjligheter för kortsiktigt buffertsparande skulle sannolikt också öka svenskarnas sparvilja. Det vore ett steg i rätt riktning. Marginaler i vardagsekonomin stärker egenmakten, minskar trycket på de offentliga tjänsterna och ökar tryggheten, till gagn för hela samhället.
PHILIP LERULF
Timbro
ERIK LAAKSO
bloggare, skribent, socialdemokrat
