Svenska forskare och experter varnar för att stöd från specialpedagoger till elever med särskilda behov sätts in alldeles för sent i Sverige. Detta är en orsak till att var femte elev i dag lämnar grundskolan utan fullständiga betyg.
Läraren är den som först upptäcker när ett barn halkar efter.
Eva-Lis Sirén
I en ny undersökning där 800 av Lärarförbundets medlemmar svarat uppger 80 procent av grundskollärarna att de inte kan ge tillräckligt stöd åt elever som behöver det. I gymnasieskolan är det 70 procent som säger samma sak. Men det är värre än så. Hälften av lärarna har under det senaste året blivit nekade extra stöd till en elev när man sett att det funnits behov.
Ytterligare 18 procent säger att de varit med om att nekas stöd men inte under det senaste året. Undersökningen visar tydligt att det inte handlar om enskilda fall. Det är ett systemfel som gör att många elever inte får det stöd de har rätt till trots att lärarna ber om hjälp. Det håller inte.
Den svenska skollagen är tydlig: Varje elev ska ges stöd och stimulans att utvecklas så långt som möjligt och att nå kunskapsmålen. För att nå dit måste man ha rätt till det stöd som behövs. Det är en tydlig individrättslig lagstiftning och måste också följas som en sådan.
Varje elev som misslyckas med att nå målen är ett misslyckande för samhället. Och det är ett brott mot skollagen.
I dag används skolan som konjunkturregulator för många kommuner. När skatteintäkterna viker får skolan minskade resurser och behoven får stå tillbaka. Vi ser det i de underlag för budget som nu behandlas i Sveriges kommuner.
Lärare och förskollärare kan numera ansöka om legitimation. Det är en viktig reform och markerar att kraven på lärare är höga och att samhället förväntar sig att vi kan hjälpa alla elever att nå kunskapsmålen. Nu blir lärar- yrket ett legitimationsyrke, likt läkarnas.
Men legitimationen måste också följas av ytterligare verktyg. I dag står lärarna utan makt att ge elever i behov av extra stöd det de behöver i form av extra tid, material, personal eller andra pedagogiska verktyg. Det vill vi ändra på. Vi vill införa en möjlighet för lärare att ordinera extra stöd i skolan. Läraren är den som först upptäcker när ett barn halkar efter, inte hänger med eller har särskilda behov av stöd i skolan. Därför är det naturligt att läraren också har rätten att ordinera det stöd som krävs för att nå målen.
En ordinationsrätt skulle vara ett viktigt komplement till lärarlegitimationen. Liksom läkarnas medicinska professionella bedömning ger dem rätt att ordinera läkemedel och behandling för sina patienter måste lärarnas pedagogiska professionella bedömning ge rätt att ordinera stödinsatser för sina elever.
Ytterst handlar det om att höja elevernas resultat och ge dem den utbildning de har rätt till. Det finns redan i dag goda exempel på hur snabbt resultaten kan höjas om rätt insatser identifieras och sätts in på en gång.
Men det duger inte att det sker på de skolor där eldsjälar eller särskilt påstridiga grupper av lärare och skolledare står emot kommunernas kamerala syn på styrningen av skolan.
För att en ordinationsrätt ska bli möjlig behövs mer resurser till skolan. Det behövs fler speciallärare och mer personal inom elevhälsan. Men framförallt måste vi börja diskutera hur resurser verkligen ska styras mer effektivt så att rätt stöd når rätt elever i rätt tid.
Då måste lärares bedömning av vilka insatser en elev behöver ligga som grund för skolledares, och i förlängningen kommunpolitikers och fristående skolors, beslut om resursfördelning. En viktig framgångsfaktor, som fem forskare nyligen underströk i en artikel på Brännpunkt (2011-12-05), för att hjälpa barn som kommer efter i skolan är att snabbt ge dem stöd. Ju längre tiden går, desto svårare blir det för eleven att komma ikapp kamraterna och nå kunskapsmålen.
Det behöver inte bli dyrare att låta lärarnas legitimation följas av en ordinationsrätt. Vi vet hur enormt stora kostnaderna är för en elev som inte klarar skolan.
Studier från forskningsinstitutet SEE visar att samhället får betala 12,5 miljoner för varje individ som inte klarar skolan och kan etablera sig på arbetsmarknaden. 80 individer kostar oss då en miljard, en prislapp för vilken vi får många speciallärare som också kan avbryta en negativ utveckling tidigt och ge fler elever självförtroende och möjlighet att lära. Vi förstår att kommuner och ägare till fristående skolor kan känna osäkerhet och ofta instinktivt slår ifrån sig förslag om investeringar som lönar sig långsiktigt. Men vi är övertygade om att tidiga insatser också är det mest effektiva och kostnadsbesparande vi kan ägna oss åt. Vi uppmanar er att tillsammans med oss hitta former för hur en ordinationsrätt kan se ut. Det har Sveriges elever rätt till.
EVA-LIS SIRÉN
ordförande Lärarförbundet
