I morgon, tisdag, hålls det fjärde och sista dialogmötet i en serie som pågått under hösten om en utökad mineralutvinning i Sverige. Intresset är stort från utländska företag som vill utvinna mineraler ur Sveriges jordskorpa. För att underlätta detta håller regeringen på att ta fram en ny mineralstrategi. Det handlar om flera hundra nya gruvprospekteringar som är på gång. På dessa dialogmöten talar man öppet om hur Sverige ska bli Europas nya råvaruskafferi och hur vi på tio år ska utvinna så mycket mineraler som möjligt innan konkurrensen hårdnar, exempelvis från Kina. Temat för tisdagens dialogmöte i Uppsala är hur man ska effektivisera miljöprövningar i samband med gruvetableringar och hur man lättare ska kunna bryta mineraler i kultur- och naturskyddade områden.
Vi tycker inte att det är rimligt att dagens generation ska förbruka alla mineraltillgångar vi har i Sverige.
Salomon Abresparr,
Mattias Harr
Nordkalks planer på att öppna Sveriges största kalkbrott i Ojnareskogen på norra Gotland har mött starka protester under sommaren. När Sveriges miljölagstiftning och rättssystem inte räckt till för att skydda världsunik natur och norra Gotlands dricksvatten har hundratals personer tvingats sätta sig framför de maskiner som hotat avverka skogen. Trots att Ojnareskogen och Bästeträsk är en planerad nationalpark ges tillstånd för kalkbrytning.
Samtidigt är utländska företag ute efter fossilgas som finns under alvaret på södra Öland. Priset för gasen är att världsarvet Södra Ölands odlingslandskap, och grundvattnet därunder, riskeras. Blickarna riktas också mot järnfyndigheterna på sjöbottnen under Vättern. I Umeälven söder om Tärnaby ansöker ett svensk-kanadensiskt bolag om att öppna en nickelgruva mitt i älven. Vid Kebnekaise vill ett australiensiskt bolag gräva bort samebyn Girjas renbetesmarker och öppna en järnmalmsgruva.
Girjas sameby är bara ett exempel på samebyar som hotas av den nya vågen av exploateringar från gruvindustrin. I Laevas sameby skärs renarnas naturliga flyttvägar av helt. För bara några dagar sedan kom beskedet att man får provbryta för järnmalm utanför Jokkmokk, trots stora protester från samebyarna runtomkring. Samernas rennäring är den som får stryka på foten först när mineralerna i de fjällnära områdena vittjas av internationella gruvbolag.
Att exploatera mark för att bryta mineraler innebär stora ingrepp i miljön. Dagbrott i känsliga områden som Ojnareskogen, Umeälven och Kebnekaise får konsekvenser som inte går att sudda bort, då miljön förändras för alltid. Mineralutvinning är dessutom ofta förknippat med risker för förorenat vatten.
Här hotas näringar som i dag står för ett hållbart nyttjande av naturresurser. Lantbruk, turism och rennäring dominerar i dag i de områden som hotas av exploatering. Turismen är en av Sveriges snabbast växande näringar och är helt beroende av naturen som varumärke. Lantbruk och rennäring har bedrivits på dessa platser i hundratals år och kommer att fortsätta förvalta naturen och generera sysselsättning och livsmedel även i framtiden. De idéer som florerar i processen kring regeringens mineralstrategi måste ses för vad de är – ett allvarligt hot mot dessa näringar som är hållbara i förhållande till gruvindustrin.
När regeringen nu även diskuterar hur man ska underlätta mineralbrytning i redan naturskyddade områden anser vi att det redan har gått för långt. Naturreservat, nationalparker och Natura 2000-områden finns till för att vi ska kunna ha ett långsiktigt skydd av vår natur. Våra erfarenheter från Ojnareskogen och samebyarna i norr visar att utvecklingen redan är på väg åt fel håll. Vi frågar oss vart naturskyddet tagit vägen när vi ser prospekteringar precis i närheten av världsarvet Laponia, och när vi ser att kalkbrott på Gotland planeras trots att det påverkar de naturskyddade områdena i närheten. Om vi tillåter oss att göra undantag för allvarliga ingrepp i naturmiljön i våra skyddade områden finns det inte längre någon poäng med vårt naturskydd.
Vi som är representanter för unga i Sverige ifrågasätter det kortsiktiga i att utvinna så mycket mineraler som möjligt under en tioårsperiod. Tio år är inte lång tid, särskilt inte för oss unga som i större grad kommer att få leva med de konsekvenser som gruvindustrin för med sig. Enorma dagbrott som är omöjliga att återställa är det som lämnas kvar till oss, för några få års maximal ekonomisk vinst.
Vi tycker inte att det är rimligt att dagens generation ska förbruka alla mineraltillgångar vi har i Sverige. Vi trodde att Sverige 2012 hade kommit längre. Det spelar ingen roll om våra ministrar bara står och pratar om hållbarhet – vi kräver att det också syns när politiken konkretiseras! Vi trodde att det var en självklarhet att ny mineralbrytning sker med försiktighet och att återvinning och återanvändning av mineraler prioriteras före nyupptag. En offensiv politik för utökad mineralbrytning rimmar illa med allt vad hållbarhet står för.
Näringsminister Annie Lööf inviger dialogmötet om regeringens nya mineralstrategi. Vi uppmanar henne att ta till sig av våra ungas åsikter och genast börja jobba för en hållbar mineralstrategi. Satsa på effektivare resursanvändning där återvinning och återanvändning är standard. Trygga vår framtida miljö och försörjning genom att inte ge efter för gruvlobbyn. Säkerställ samers, liksom lantbrukares, rättigheter att bruka marken på ett hållbart sätt. Många människor, från Öland i söder till Kiruna i norr, ser annars en framtid där deras miljö och livsuppehälle hotas.
SALOMON ABRESPARR
ordförande Fältbiologerna
MATTIAS HARR
ordförande Sáminuorra
