dagarna har vi läst om resultaten från Utredningen om vanvård och övergrepp i den sociala barnavården. Vi som skriver denna artikel har suttit som experter i utredningen. Runt 500 personer har berättat om fruktansvärda barndomserfarenheter från placeringar i fosterhem och på institutioner. Deras berättelser trotsar våra mörkaste fantasier. Intervjupersonerna blev utsatta för misshandel, tortyr, svält, trakasserier och sexuella övergrepp. Barn från resandefamiljer fick erfara brutal rasism.
Hemskheterna i vittnesmålen är mer eller mindre lika, oavsett om berättelsen handlar om en barndom på 40-talet eller på 80-talet. De kan inte bortförklaras med att man förr hade en annan syn på hur barn ska ha det än idag.
En viktig aspekt är att både myndigheter och politiker haft kunskap om att det ibland funnits stora problem med barns placeringar och att kontroll och tillsyn varit otillräckliga. Problemen var inte okända i sin samtid. Att de skjutits undan säger oss något om hur man såg på dessa barns samhällsstatus.
Liknande utredningar har gjorts i flera länder, bland annat Norge och Irland. I dessa länder har vanligen de drabbade fått ekonomisk gottgörelse för sitt lidande, förutom villkorslösa ursäkter.
I de svenska direktiven ingick inte att ta ställning till ersättningsfrågan. Men som experter kan vi göra det. Självklart ska de drabbade i Sverige ha någon form av ekonomisk gottgörelse för sina lidanden. För många blev hela barndomen ett helvete.
Vi har inga detaljförslag på vilka villkor som ska gälla för en sådan gottgörelse, hur stor den ska vara och om det är staten eller kommunerna som ska betala. Däremot vet vi att det finns en lång rad starka skäl för att ge de drabbade pengar:
För det första har de gjort oss alla och demokratin en stor välgärning när de modigt trädde fram och berättade om vad de varit med om. De är fullvärdiga medborgare, som alla andra. Det som hänt dem har också hänt oss. Några av oss har blivit utsatta för alla dessa vidrigheter, av de myndigheter som vi bekostar med våra skatter.
För det andra är de drabbade helt utan skuld. De hade inte gjort något för att hamna där de fick undermålig vård. De hade bara oturen att födas i familjer som – ofta av goda skäl – var i behov av samhällets stöd.
För det tredje har den av myndigheterna skapade uppväxten försvårat deras liv, långt efter barndomsåren. Vittnesmålen talar ett tydligt språk. Intervjupersonerna beskriver att de har känt sig mindre värda, uteslutna ur samhällsgemenskapen och haft svårt att få fotfäste i vardagslivet som vuxna. För många har skolgång och utbildning blivit eftersatt, vilket haft stor betydelse för deras livsvillkor.
Samhället – vårdansvariga kommuner i första hand – har otvivelaktigt en tung skuld. Även om det var personer i fosterhem och vid institutioner som stod för övergreppen och vanvården, var det barnavårdsmyndigheterna som hade ansvar för var barnen placerades och för att se till att de hade det bra. Detta ansvar skötte man inte. Nu finns chans att i efterhand kompensera de personer som drabbades och som under resten av livet lidit av vad de var med om.
För det fjärde är pengar bättre än ord i detta sammanhang. Ett slags ”skadestånd” kan självfallet inte gottgöra en förlorad barndom. Men det är en av de få kompensationer som samhället kan ge de drabbade och som de faktiskt kan ha någon glädje av. Det finns mycket få höginkomsttagare i denna grupp. Många tillhör de sämst ställda i vårt land.
För det femte skulle ekonomisk kompensation sända ett viktigt budskap till dagens och framtidens barnavård: Sociala myndigheter kan inte friskrivas från ansvar för vanvård och övergrepp mot barn som myndigheterna tagit på sig ansvar för. Man får helt enkelt inte göra vad man vill med dessa barn. Skadas barn genom samhällets interventioner, idag eller igår, ska ansvar kunna utkrävas. Med makt följer också ett konkret ansvar. Idag gäller närmast principen om ”impunity” (straffrihet) istället för principen om ”accountability” (kan ställas till ansvar).
Slutligen några ord till regeringen och till oppositionen. Detta är ingen partipolitisk fråga. Det handlar om anständighet. Gör det rätta. Ena er om att de drabbade ska få någon form av ekonomisk gottgörelse. Tala snabbt om för de drabbade att det kommer att ske, men att ni behöver tid för att diskutera villkor och former.
LARS ASKLUND
1:e arkivarie MARIE SALLNÄS
docent i socialt arbete INGRID SÖDERLIND
docent BJÖRN WRANGSJÖ
docent i barn/ungdomspsykiatri CAROLINA ÖVERLIEN
fil dr
