Det finns en övertro på engelskans betydelse skriver Horace Engdahl med flera på Brännpunkt 20/11. Jag håller fullständigt med om det. Ändå har jag skrivit under den motion de kritiserar. Jag har gjort det av två skäl. För det första har kommunerna i dag ett friutrymme när det gäller språkstart både i engelska och moderna språk. I ett färdighetsämne som språk är detta förödande.

Den kommunala friheten minskar likvärdigheten och medför att elever redan på grund av skolupplägg kan ha helt olika förutsättningar att lyckas med sina språkstudier. Det andra skälet är just att engelska är ett ämne eleverna till största delen lär sig utanför skolan. Med en tidig språkstart får även barn som växer upp i familjer där de inte kommer i kontakt med engelska en ingång i språket och mer rättvisa möjligheter att lyckas i sina språkstudier.

Det handlar alltså framför allt om att motverka snedrekryteringen och om att ge eleverna mer rättvisa chanser att lyckas i sina studier. Mer tid till engelskan på låg- och mellanstadiet tror jag vore ett misstag. Att se till att alla börjar samtidigt och tidigt är däremot en reform som gagnar eleverna.

Övertron på engelska leder också till att intresset för andra språk minskar, precis som artikelförfattarna påpekar, men den viktigaste orsaken till nedgången i språkkunskaper är den misslyckade språkreformen under nittiotalet. Den har ställt till med så mycket skada att det vore bättre att återgå till föregående modell än att fortsätta på samma spår. Men ännu bättre än att backa vore att rätta till reformen så att den får den effekt den var avsedd att få – nämligen att stärka språken i grundskolan. Därför har jag skrivit två språkmotioner till Folkpartiets landsmöte. En om samtidig språkstart och en som syftar att jämställa moderna språk med andra skolämnen.

Även när det gäller moderna språk behöver alltså likvärdigheten öka och starten regleras, men den viktigaste åtgärden är att göra moderna språk till ett obligatoriskt skolämne. Den främsta orsaken till vår negativa språktrend är nämligen att moderna språk - som enda grundskoleämne - kan väljas bort. Betyget behövs inte och eleverna kan när som helst byta till språkval svenska/ engelska. Den här särställningen ger signalen att ämnet är mindre viktigt än de andra. Dessutom sänker möjligheten att hoppa av studietakten för alla. Språklärarna sänker nivån för att inte tappa elever, medan språkval svenska/engelska, där det saknas både kursplan, betyg och läxor, håller ännu lägre tempo.

När nödutgången svenska/engelska infördes var ett argument att alla inte var lämpade för språkstudier som sågs som svåra och teoretiska. Det argumentet håller inte. Man kan lära sig språk på både praktiska och teoretiska sätt och det finns en rad andra ämnen där det är svårare att nå godkänt betyg.

Ett annat argument var att vissa elever behöver ägna sin tid åt svenska och engelska. Det argumentet är ännu sämre. Man befrias inte från slöjd för att nå målen i matematik. Dessutom beror dåliga resultat oftast på ointresse och då hjälper det inte med fler pass. Variation och inlärning skapar däremot motivation. Men framför allt hjälper alla språk varandra. En elev som har problem med svenska eller engelska har därför ofta större chans att få godkänt med sitt moderna språk i behåll.

I skolan ska våra barn fylla en ryggsäck som skall räcka hela livet. Den skall fyllas både med kunskaper och grå celler. Våra hjärnor formas av ansträngningar - som den det innebär att lära sig ett språk. Språkkunskaper ger dessutom tillgång till en större arbetsmarknad och till en större värld. Den temposänkning och den nedgång i språkkunskaper språkreformen har medfört är ett svek mot våra barn och en konkurrensnackdel för Sverige. Dessutom ökar det nuvarande språkvalet snedrekryteringen. Elvaåringar planerar inte för högskolan och framtidens arbetsmarknad – för det krävs framsynta och insatta vuxna. Den som inte har föräldrar som instruerar, uppmuntrar eller tvingar väljer ofta den lätta vägen i grundskolan – och betalar för det med minskade valmöjligheter och snävare gränser under resten av sitt liv.

I Lissabonstrategin, EU:s plan för att göra Europa till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi, betonas vikten av språkkunskaper. Men språk handlar om mycket mer än ekonomi. Förmågan att kommunicera är själva kärnan i att vara människa. Språkkunskap handlar också om valmöjligheter, om att ge våra barn tillträde till och förståelse för en vidare värld. Som Ludwig Wittgenstein uttryckte det: ”Mitt språks gränser är min världs gränser”.

Följ Lissabonstrategin och återupprätta vår ställning som ett folk med goda språkkunskaper. Gör moderna språk till ett skolämne som andra och ge alla elever samma språkstart.

HELENA VON SCHANTZ (FP)

språklärare och pedagogisk föreläsare, Djäkneparksskolan i Norrköping