Gasledningen kräver upprustning

Enligt FN:s Havsrättskonvention har alla stater rätt att anlägga ­installationer, till exempel rörledningar, genom ett annat lands ekono­miska zon. Sådana installationer hamnar helt under kust­statens jurisdiktion, vilket också innebär ansvar för installationens säkerhet.

Denna frågeställning och dess konsekvenser för Sverige belyses inte i försvarsberedningens ny­ligen framlagda betänkande.

Nord Streams gasledning i Östersjön har otvivelaktigt väsent­liga miljömässiga, kommersiella och energi­politiska implikationer för förhållandena i och omkring Öster­sjön.

Men det som verkligen gör gasledningen till en svår fråga är att den utgör ett instrument för ryska utrikespolitiska ambitioner.

I sin doktorsavhandling vid St Peters­burgs gruvinstitut 1997 (”Strategisk planering av regionala resurser under formering av marknadsrelationer”, baserad på amerikanska studier som översatts av SVR, KGB:s efterträdare) skissar Vladi­mir Putin – då vice borgmästare i St Petersburg – hur Ryssland kan utnyttja råvaru­exporten för att stärka sin internationella ställning.

Att hela den ryska energisektorn nu lyder staten och att utländska företag är ovälkomna har åren sedan Yukosaffären visat med all tydlighet.

Anatolij Tjubais, tidigare vice premiärminister och nu chef för det ryska elnätet UES, lanserade 2003 tanken att ”liberal imperialism” måste bli rysk ideologi, då Ryssland har unika förutsättningar att bli ledare inom sitt område.

Därför ska ryska företag expan­dera ekonomiskt och politiskt och skapa ett ”liberalt imperium” för att skydda Rysslands territoriella integritet och sina resurser.

Talet om liberal imperialism är inte en formell plan men har visat sig vara en ledstjärna för rysk indu­stris agerande i det nära utlandet, där poängen också är goda relationer med makthavarna.

Sedan 2003 görs företags­förvärv inom strategiska näringslivssektorer i det ”nära utlandet”, som exempelvis flyg- och aluminiumindustrierna i Ukraina, eller energirelaterade projekt – inte minst av UES – gentemot Georgien.

Ryska köp inom energisektorn och dess infrastruktur i Väst­europa har också noterats.

Nord Streams huvudägare är Gaz­prom, vars huvudägare är ryska staten. I ledningen för Gazprom sitter några av Putins närmaste män. Det innebär att Gazprom ofta används för att genomföra olika uppdrag med politiska syften. Exempelvis kontrollerar Gaz­prom många ryska mass­medier, vilket ”hjälpte” i parlamentsvalen i december.

Ryska flottan medverkade i somras i prospekteringen av Östersjöns havsbotten för gas­ledningen.

Den ryske energiministern avfärdade under hösten, och i makt­termer, estniska invändningar mot gasledningen.

Vi har alltså att göra med ett projekt som uppenbart har nära kopplingar till den ryska regi­men och därmed måste ses som ett sätt att via energi­exporten stärka dess inter­nationella inflytande.

Gasledningens placering inom svensk ekonomisk zon innebär att vi under Havsrättskonven­tionen har ett övergripande ­ansvar för skyddet av en installation av central betydelse för rysk utrikes­politik.

När Putin tog över makten i Ryssland talade han om ”lagens diktatur”, snarare än lagens herravälde.

I takt med att han och hans kamrater från det forna KGB och deras kolleger i de andra säker­hetsorganen stärkt sitt grepp om Ryssland har vi kunnat se vad detta innebär.

Regimen präglas av en misstro mot omvärlden, en uppfattning att makt är rätt och att problem kan lösas med våld.

Allt detta har vi sett appliceras inom Ryssland lika väl som utanför (Yukosaffären, mordet på Anna Politkovskaja, kriget i Tjetje­nien, mystiska bomber i Georgien och tryck via handelsembargo samt utpressning på Moldavien).

Men det är Sverige som inom sin ekonomiska zon måste ­skydda gasledningen och zonen omkring den, vilket kan inbegripa när­beläget land, som Gotland.

Även om hotbilden idag är lugn vet vi inget om hur den ser ut på andra sidan Östersjön om ett år­tionde eller två – och gasledningen kan förmodas bestå under det närmaste halvseklet.

Detta är den stora ryska ut­maning­en mot Sverige; gas­ledningens säkerhetspolitiska ­instabilitet.

Frågetecknen kring gas­ledningen är dåligt täckta i Havsrätts­konventionen, men regleringen av installationens säkerhet hamnar otvetydigt under svensk juris­diktion. På intet sätt rätar försvarsberedningens omvärlds­analys Säkerhet i sam­verkan ut dessa frågetecken.

Gasledningen i Östersjön ­kokar alltså ned till vilka alternativ Sverige har om gasledningen byggs:

• Upprustning av flottan och kustbevakningen för att effektivt kunna upprätthålla svensk lag och ordning i zonen.

• I stället ansluta Sverige till Nato för att stärka denna för­måga.

• Att bli utsatt för ryska krav på att inleda samarbete med ­ryska myndig­heter för att upprätt­hålla lag och ordning i en skydds­zon omkring gasledningen.

Gasledningen berör alltså i högsta grad Sveriges nationella ­intresse, och detta i högre grad än försvarsberedningen belyser. Detta är inget vanligt tillstånds­ärende i en miljöfråga.

Det försätter Sverige i ett nytt säkerhetspolitiskt läge. Det ­måste också behandlas i enlighet därmed.

RUTGER PALMSTIERNA

Tidigare diplomat och bankman, medlem i Totalförsvarets Forskningsinstituts förvarningsgrupp 1994-2003 och rådgivare i internationella skuldförhandlingar för Moldaviens regering 2000-2007. Idag driver Palmstierna företaget Macro Intelligence AB.