Enligt en färsk EU-studie dricker äldre allt mer alkohol och skador och dödsfall ökar (SvD 21/9). Utvecklingen är oroande.

Svensk alkoholpolitik är inriktad på att begränsa totalkonsumtionen. Kritikerna har ofta hävdat att den drabbar hela befolkningen istället för att rikta in sig på dem som är i riskzonen. Men forskning visar att ju högre totalkonsumtionen är i ett land, desto högre är den totala dödligheten.

Efter inträdet i EU har den svenska alkoholpolitiken luckrats upp: inköpsmono-polet har avvecklats, restaurangerna kan ha andra leverantörer än Systembolaget, reglerna för införsel för privat bruk har blivit generösare, realpriserna har sjunkit. Det har lett till att alkoholkonsumtionen ökat med cirka 20 procent.

Trots uppluckringen är svensk alkoholpolitik alltjämt en av de mer restriktiva i Europa. Olika länders kontrollpoäng är ett mått på restriktiviteten.

I Europa låg kontrollpoängen år 2000 på i genomsnitt drygt 11. Sverige hade då cirka 17 poäng, vilket, tillsammans med Norge och Finland, toppar listan.

Inom EU har alkoholfrågorna traditionellt betraktats mer som jordbruks- eller näringspolitik än som en folkhälsofråga. Men en förändrad syn börjar vinna mark.

Alkoholpolitiken har under efterkrigstiden blivit mer restriktiv. Ett principiellt viktigt steg togs förra gången Sverige var ordförande i EU då Europeiska Rådet uttalade sig för en gemenskapsstrategi mot alkoholrelaterade skador.

Till de viktiga restriktionerna i svensk alkoholpolitik hör åldersgränserna och detaljhandelsmonopolet. Systembolagets monopolställning motiveras av ambitionen att undvika vinstintressen i alkoholförsäljningen. Om man tillät försäljning i till exempel livsmedelsbutiker skulle denna viktiga princip överges. Butikerna skulle ha ett direkt intresse att sälja så mycket som möjligt. En praktisk illustration till det fick vi åren 1965–77 när de fick sälja mellanöl. Försäljning, konsumtion och alkoholskador ökade då kraftigt.

Det är därför oerhört angeläget att slå vakt om monopolet. Det är viktigt för att kunna behålla en någorlunda restriktiv alkoholpolitik och därmed för folkhälsan. Men just nu pågår en kampanj från svenska jordbruks- och turistintressen, och också från en hel del politiker, för att monopolet ska luckras upp genom att tillåta så kallad gårdsförsäljning.

Tanken är att tillverkare ska få rätt att sälja sina egna produkter vid sidan av Systembolaget. Debatten är delvis föranledd av en statlig utredning om alkohollagstiftningen, som nyligen har varit ute på remiss. Utredaren har avvisat tanken på gårdsförsäljning. Hennes viktigaste invändning är att den skulle få kritik av EU, som sannolikt skulle anse att det vore att gynna svenska producenter framför andra europeiska producenter. Men LRF och en del andra intressenter vill att regeringen ska köra över sin egen utredare och tillåta gårdsförsäljning.

Det kan kanske hävdas att gårdsförsäljning av vin och fruktvin inte i sig skulle få några allvarliga negativa folkhälsoeffekter. Men däremot skulle det innebära ett grundskott mot detaljhandelsmonopolet. Om man accepterar gårdsförsäljning kommer det att bli svårare att säga nej till en rad andra förslag om undantag, till exempel tillverkare av spritdrycker och bryggerier som vill sälja direkt från fabrik och utländska tillverkare som vill ha egna försäljningsställen i Sverige.

Svensk alkoholpolitik har i internationell jämförelse varit framgångsrik. EU-medlemskapet innebär att den står inför nya utmaningar. Det är oerhört angeläget att regeringen inte avhänder sig de alkoholpolitiska instrument som den fortfarande förfogar över, särskilt detaljhandelsmonopolet. Och att man inom EU fortsätter att driva på för en hälsobaserad alkoholpolitik.

Kan några andra åtgärder vidtas för att i viss mån tillmötesgå de lokala producenterna? Systembolagets vd Magdalena Gerger har föreslagit (DN 7/9) att Systembolagets service skulle kunna utvidgas med en e-beställningstjänst. Personligen skulle jag därutöver kunna tänka mig att man skulle kunna tillåta lokala producenter att ordna provsmakning mot betalning. Självfallet bör detta, liksom annan försäljning, vara tillståndspliktigt och övervakas. Med sådana arrangemang kan man tillmötesgå de lokala producenterna utan att slå sönder detaljhandelsmonopolet.

Som före detta socialminister, med ansvar för alkoholfrågorna i början av 1990-talet, vill jag uppmana regeringen att följa sin egen utredares förslag och säga nej till gårdsförsäljning.

BENGT WESTERBERG

socialminister 1991–1994