Patrik Engellau

Det är inte självklart vilka grupper som drabbas värst av penningvärdets försämring.

Patrik Engellau

Låt mig börja med en liknelse.

En alkoholist med svåra abstinensproblem sökte läkare för sina besvär. Först konsulterade han Dr Merkel, som la ansiktet i bekymrade veck och förklarade att det inte fanns någon annan lösning än omedelbar total avhållsamhet och för framtiden en helt ny och alkoholfri livsstil. Alkoholisten protesterade förskräckt och menade att det måste finnas enklare lösningar, men Dr Merkel insisterade på att hennes ordination var den korrekta.

Alkoholisten sökte då upp Dr Krugman, som ordinerade en rejäl återställare. Han hällde upp ett stort glas whisky som alkoholisten genast sög i sig. Det där gjorde susen, sa han och log tacksamt mot Dr Krugman. Doktorn lutade sig förnöjt tillbaka i stolen, satte fingertopparna mot varandra och förklarade att modern forskning visat att avhållsamhet i hundra procent av fallen skapar lidande för alkoholister, medan en stor sup i hundra procent av fallen ökar välbefinnandet. Dr Krugman misstänkte att avhållsamhetsförespråkarna egentligen bara var gammaldags moralister.

För den som har svårt att tolka liknelsen kan jag tala om att alkoholisten är världsekonomin, enkannerligen den europeiska ekonomin, Dr Merkel är förbundskansler Angela Merkel och alla som med henne tycker att greker och spanjorer ska lida och spara och Dr Krugman är nobelprisvinnaren Paul Krugman och alla andra nykeynesianer som anser att statsmakterna bör spendera mera för att stimulera ekonomierna.

Svårigheten är att exakt definiera vari alkoholen består. Jag tror att man kan hitta en del nyttiga insikter bland Karl Marx läror. En av grundbultarna i Marx teori är tanken på ”kapitalets ökande organiska sammansättning”, vilket betyder att systemet har en tendens att öka kapitalmängden per arbetare, vilket (eftersom endast arbete av Marx anses värdeskapande) leder till att kapitalisterna måste tillgodogöra sig en ökande andel av det värde arbetarna åstadkommer för att kunna bevara profitkvoten eller, om denna utökade utsugning misslyckas, till att profitkvoten faller och kapitalismen går in i en kris.

Vi kan strunta i den marxistiska begreppsapparaten och koncentrera oss på resonemangets huvudpoäng, som är att marknadsekonomin då och då samlar på sig en massa kapital som kräver avkastning men inte kan få det, kort sagt kapital som blivit överflödigt, en kvarnsten om systemets hals, och måste förstöras för att marknadsekonomin ska överleva. Jag tror att detta är själva grunden för dagens kris. Det finns en massa kapital vars existens är hotad, som när som helst kan – och behöver! - utraderas genom statsbankrutter, bankkonkurser, snabb inflation eller andra motsvarande sammanbrott.

Vad är det då för kapital det handlar om? Den kanske mest iögonenfallande förändringen i de olika ländernas ekonomiska uppbyggnad under de senaste tjugo åren är finansvärldens ökade omfattning och betydelse. Finansbranschen har fullkomligt exploderat, vilket troligen beror på att det funnits ökande mängder sparade pengar som måste placeras. Inte minst det institutionella kapitalet – läs pensionsfonder och motsvarande – har vuxit med väldig kraft (när fyrtiotalisterna sparat till sina pensioner skulle man kunna tillägga som illustration till ett fenomen som i verkligheten förstås är mycket större). Dessa stora institutioner har i allmänhet inte varit intresserade av att sätta sina pengar i nya och växande bolag (vilket medfört att världen har gått miste om en tillväxt som hade kunnat förebygga de problem vi nu har), utan i stället letat efter placeringar som uppfattats som tryggare och framför allt kortsiktigt omsättningsbara och tillräckligt stora för att tillfredsställa jätteinstitutioner som inte anser sig kunna plottra bort sina begränsade personella resurser på småplaceringar i exempelvis entreprenörsföretag.

Finansiella spetsteknologiföretag som J P Morgan och Lehman Brothers kom därför att utveckla finansiella produkter, alltså värdepapper, för dessa penningplacerande institutioners växande behov. Så uppstod till exempel de amerikanska bostadsobligationerna, vars historia representerar mönstret även för dagens kris. Det handlar om placeringar som inledningsvis verkar säkra, men så småningom börjar ifrågasättas och därefter förintas när alla placerare samtidigt försöker sälja sina tillgångar.

Det är samma sak med lån till grekiska staten och placeringar i spanska fastigheter via spanska banker: stora, likvida placeringar i form av lån till låntagare som åtminstone till en början verkar solida.

Krisen uppstår i det ögonblick när innehavarna av dessa fordringar inser eller börjar misstänka att placeringarna kanske är av noll och intet värde. Om alla innehavare drar sig ur och försöker sälja sina papper på en gång förverkligas de värsta farhågorna med automatik. Då har placeringarna faktiskt blivit värdelösa. Men den utvecklingen värjer sig alla inblandade mot i det längsta. Det är denna vånda vi nu betraktar.

Samtidigt måste man inse att de aktuella penningplaceringarna faktiskt var felinvesteringar. Ibland handlade det om spekulation, ibland bara att man felaktigt litade på låntagare som aldrig borde ha fått låna. Kapitalismens naturmetod att hantera den sortens problem är att utradera det felplacerade kapitalet. Det är samma sak som vanliga företag i konkurs. När ett bolag fallerar får ägarna (och en del andra) ta sina smällar. Detta kapital upphör därmed att existera och kan inte längre kräva avkastning. Denna kapitalförstöring är plågsam för ägarna men samtidigt nödvändig för systemets överlevnad. Gör ett tankeexperiment: föreställ dig att ägarna till alla nationens konkursade bolag sedan hundra år tillbaka hade rätt att kräva avkastning på sitt kapital som om det inte varit förlorat och kasserat. Då hade det inte blivit mycket vinstutrymme kvar att ge levande och framgångsrika företag i form av avkastning. Därför är konkurser bra. På samma sätt är det nyttigt om en del av institutionernas dåliga placeringar och fordringar blir värdelösa.

Men denna bot är synnerligen kvalfull. Hur ska exempelvis en statlig pensionsfond, som förvaltar av staten tvångsmässigt omhändertagna pengar, kunna se pensionärerna i ögonen och förklara att åtminstone en del av besparingarna är bortspekulerade? Ju större politiskt inflytande fordringsägarna har, desto mindre sannolikt blir det att boten får ha sin gång på det naturliga, förvisso obehagliga, sättet.

Dagens politiska och ekonomiska debatt och skeende – läs det ständigt pågående europeiska toppmötet om euron, Grekland, Spanien, Portugal, bankerna etc – handlar egentligen inte om hur krisen ska lösas utan om hur krisen ska administreras. Krisen kan inte lösas. Fordringar på någon som inte kan betala är i realiteten värdelösa. Det är bättre att inse detta och ta konsekvenserna än att låtsas som om en smärtfri bot vore möjlig.

Därmed är vi tillbaka till Dr Merkel och Dr Krugman. Vem har rätt? Ska den grekiska staten, för att ta ett exempel, spara eller stimulera ekonomin?

Dr Merkel tycker, för att ta ett exempel, att grekerna ska betala sina lån eftersom alternativet – med tanke på att grekerna inte kan eller vill betala – är att någon annan, till exempel Tyskland, i verkligheten får stå för notan. I praktiken betyder det att tyska skattebetalare, exempelvis, skulle stå för Greklands skulder till franska banker. I så fall är det bättre, menar Dr Merkel, att grekerna gör ett försök och att de franska bankerna får ta sin smäll om grekerna misslyckas.

Kan det fungera? Självklart, men det är inte roligt för de franska bankägarna och för dem som satt in pengar i franska banker som kanske inte har pengar till sina insättare. Boten är svåruthärdlig. Den slår direkt mot de försumliga långivarna och sedan indirekt mot alla andra på ett oförutsägbart sätt, pensionärerna inte undantagna.

Vad med Dr Krugmans ordination? Liksom hans whiskyrecept till alkoholisten består den av mer av samma, i det här fallet nya lån som ska betala räntan och amorteringarna på de gamla. På kort sikt kan det fungera just som en återställare i form av alkohol, alltså som en döbelnsmedicin som skjuter problemen framåt. Men det innebär inte att de dåliga fordringarna återfår sitt värde. Till slut måste smällen tas.

En betydelsefull skillnad mellan de två ordinationerna är att man inte lika klart kan förutsäga vilka som drabbas av Dr Krugmans recept. Stimulans och nya lån brukar omvandlas till inflation. Det är inte självklart vilka grupper som drabbas värst av penningvärdets försämring. Det sannolika är att ansvaret för gjorda försumligheter smetas ut jämnare över befolkningen. För de drabbade blir det mindre uppenbart vem de har att skylla på. Rimligtvis blir politikernas ansvar mindre tydligt. När pensionären ser inflationen äta upp värdet av månadsbetalningen upptäcker hon inte så lätt politikernas hand som om hon plötsligt får ett orange kuvert med upplysning om att pensionen sänkts.

Så vad kommer troligen att hända? Det är politiker som väljer väg. För en politiker har Dr Krugmans recept två uppenbara fördelar. Dels skjuts problemen på framtiden (varigenom de förhoppningsvis hamnar i knäna på andra politiker). Dels blir ansvarsfördelningen mer diffus. För politiker är Dr Krugmans recept alltså överlägset. Om det är överlägset även för medborgarna är oklart.

PATRIK ENGELLAU

författare

Om artikelförfattaren: Patrik Engellau är styrelseordförande i tankesmedjan Stiftelsen Den Nya Välfärden och vd i Aktietorget. Han har arbetat inom FN, Sida och UD. Efter en period som forskare vid Institutet för framtidsstudier startade han ett antal företag och har skrivit ett trettiotal böcker om ekonomi, entreprenörskap, samhälle och politik, men också om historia och litteratur.