Ett fåtal småkriminella ungdomar på jakt efter snabba cash och svarta rubriker har under flera års tid regerat miljonprogrammet Tensta. Gänget har skaffat sig berömmelse genom att slåss med ordningsvakter, råna andra unga, tända eld på bilar och kasta sten på polisen. Tunnelbaneuppgångar har hållits stängda månadsvis.
Enligt polisen är det ett gäng på 30 kända individer som legat bakom buset, ändå har man inte lyckats få stopp på deras framfart. Sedan några år tillbaka arbetar polisen utifrån ett system där man räknar antalet gripanden. Resultatet av förebyggande arbete går inte att mäta och prioriteras därför inte. Men småkriminella ungdomsgäng av det här slaget kan inte stoppas enbart genom polisiärt arbete. Tensta Stadsdelförvaltning har uppenbarligen också misslyckats, trots att man satsat en hel del pengar på vad man kallar förebyggande verksamhet.
I medierna har Tensta beskrivits som ett i raden av bekymmersamma miljonprogramsområden, en betongförort där det ständigt brinner, där oroligheter och upplopp blivit en del av vardagen.
Men tänk om det inte är så. Tänk om det bara är ett vanligt ungdomsgäng som fått ovanligt mycket makt över sitt bostadsområde? Och tänk om det är likadant i andra miljonprogramsområden?
Ett gäng på 30 unga skulle knappast tillåtas terrorisera en stadsdel med 17000 invånare i mer än i några dagar i innerstaden eller i en medelklassförort, men i Tensta har bråken fått pågå i åratal. Hur svårt kan det vara att ta kontroll över 30 kända individer?
Gemensamt för miljonprogramsområdena är att de befolkas av maktlösa samhällsgrupper. Den resursstarka och högljudda medelklassen saknas i Tensta. Stadsdelens fritidspolitiker hinner inte sätta sig in i alla frågor utan måste lita till förvaltningens förslag när de fattar beslut. En person som länge arbetat i Spånga Tensta Stadsdelsförvaltning och önskar vara anonym skriver:
”I praktiken har det stor betydelse vilken tjänstemannaledning förvaltningen har. Förvaltningens tjänstemän och ledning visar naturligtvis respekt för den politiska nämnden, men värjer sig mot alltför stort politikerinflytande.”
Den verkliga makten hamnar då hos Stadsdelsförvaltningens tjänstemän som inte går att rösta bort.
Av 61 chefer i Spånga Tensta Stadsdelsförvaltning bor en enda i Tensta. Av förvaltningens 70 socialsekreterare bor ingen där. De ansvariga tjänstemännen i Tensta Stadsdelsförvaltning och deras barn har alltså aldrig själva behövt möta gänget i sin vardag eftersom medelklassen inte bor i miljonprogram.
Av samma skäl riskerar de inte heller att bli granskade av medierna. I betongförorten Skärholmen finns det 2 journalister per 1000 hushåll medan motsvarande siffra är 28 på västra Södermalm, allt enligt Kerstin Ekbergs undersökning ”Här bor journalisterna” från 2007.
Ändå gör journalisterna sitt jobb mycket grundligt. Gänget i Tensta har lyckats toppa Ekots nyheter och bre ut sig både i tv och tidningar.
Under ett år granskade den mediekritiska organisationen Quick Response alla inrikes nyhetsartiklar som innehåller ordet ”förorten”.
I stort sett alla de drygt 100 artiklarna handlade om problem, framför allt kriminalitet och fattigdom. Ordet ”förorten” användes ofta synonymt med ”miljonprogramsområdet” och ”problemområdet”.
Att arbetslösheten är minst lika hög i Västmanland som i Rinkeby och att antalet anmälda våldsbrott är fler per person på Södermalm än i Botkyrka får man sällan veta.
Regeringen utredde nyligen om flyktingar verkligen skulle få välja bostadsort själva, med hänvisning till föreställningen att invandrare isolerar sig från det övriga samhället. Sanningen är det diametralt motsatta. Det är den svenska medelklassen som skyr integrationen.
För att komma åt svenska medelklassmiljöer placerar miljonprogrammens invånare ofta sina barn i innerstadsskolor. Men om det blir fler än cirka 30 procent invandrarelever på en skola så plockar den svenska medelklassen ut sina barn och sätter dem i skolor med färre invandrare, eftersom man inte vill ha blandningen. Det visar Nihad Bunars och Jenny Kallstenius rapport ”Valfrihet, integration och segregation i Stockholms grundskolor”.
Utanförskap uppstår inte av sig själv. Att somliga blir utanför beror på att andra stänger dem ute. Den resurstarka svenska medelklassen ägnar sig åt att skydda sina privilegier och sprida skräck, förakt och fördomar om miljonprogrammen och dess invånare. Fördomar som gör det omöjligt att lösa de verkliga problemen i miljonprogramsområdena.
Efter att ha bott i Tensta i 17 år har jag och min familj mot vår vilja nu tvingats flytta. Äldsta sonen blev rånad två gånger och vågade inte längre gå hem från tunnelbanan.
JOHANNA LANGHORST
journalist
