SVT och Erik Fichtelius föll för frestelsen att vinkla och klippa. Möjligheten att skapa en vital politisk debatt om framtiden försvann, skriver Göran Persson, som skräms över mediernas tilltagande ytlighet.
Debattens vågor har gått höga om SVT:s fyra dokumentärprogram Ordförande Persson. Under sammanlagt fyra timmar speglas mina elva år som partiordförande och 10,5 år som statsminister. Det har funnits mycket att kommentera både vad gäller dokumentären och dess efterspel i medierna.
Jag har valt att inte lämna mina kommentarer förrän nu, när programmen sänts i sin helhet och perspektiven klarnar.
Jag har ställt upp på ett unikt projekt som till sin karaktär liknar dagboksanteckningar i filmformat. Jag gavs möjlighet att resonera kring händelser just när de var aktuella.
Det minskar den risk för skönmålande och selektivt minne som finns om man rekonstruerar händelseförlopp många år efteråt.
Över 100 timmars intervjuer har spelats in med mig under ett decennium. För den urvalsprocess som har lett fram till den lilla bråkdel som har sänts och lagts ut på webben svarar dock helt och hållet Erik Fichtelius och SVT.
Dokumentärprogrammen är deras version av vad som hände under mina år som ordförande för socialdemokraterna.
Min egen version kommer jag att spegla på andra sätt och i andra sammanhang. Jag håller just nu på att skriva en bok. Där kommer mer av de politiska resonemangen att komma till uttryck: hur tänkte jag kring olika politiska avgöranden, vilken var regeringens uppfattning, vilka alternativ fanns, vilka överväganden gjorde partiet och hur handlade vi?
Det finns många politiska skeenden under de senaste tolv åren som gjort att Sverige är ett land som jämfört med andra hävdat och hävdar sig bättre på i stort sett alla områden.
Arbetet med den ekologiska omställningen, saneringen av stats- finanserna, satsningarna på utbildning från förskola till forskning, demokratiarbetet, EU-frågorna och utrikes- och säkerhetspolitiken – det saknas inte politikområden och stora förändringar att skildra.
För egen del anser jag att det viktigaste som socialdemokratin uträttade under dessa år var att rädda det svenska välfärdssamhället från det ekonomiska sönderfall som regeringen Bildt lämnade efter sig. Vi har visat att vår solidariska samhälls- modell hävdar sig mycket väl i en globaliserad ekonomi.
Vi har kunnat fortsätta utveckla välfärdssamhället utan att rikta udden mot de sämst ställda.
Dessutom innebar denna offensiva räddningsaktion att vi återupprättade friheten för de demokratiskt valda att fatta självständiga beslut om framtiden.
Men den resan speglas knapphändigt i dokumentärerna. Jag beklagar detta, eftersom det kunde ha varit värdefulla bidrag i en diskussion om framtida utmaningar för vårt land.
Jag beklagar också att flera av de resonemang som jag har fört om olika personers styrkor och svagheter nästan uteslutande har klippts på ett sådant sätt att enbart det negativa framkommit.
Vi har alla både förtjänster och brister, och speglas bara den ena sidan av våra personligheter blir det skevt och felaktigt.
SVT har gett den bild som de velat ge. Programmen har uppskattats av många som jag mött. Men de har inte varit min egen bild av vad som hänt, och det har inte varit mitt urval av material.
Den uppståndelse som programmen har väckt har i många fall varit illavarslande. SVT:s hantering av den färdiga dokumentären och andra redaktioners sätt att hantera innehållet har blivit ännu ett exempel på mediernas snuttifiering av politiken.
Sällan eller aldrig är politiken enbart svart eller vit, utan det är fråga om svåra avvägningar och komplicerade samband.
Här fanns, med dokumentären som utgångspunkt, möjligheten att starta en frisk och vital debatt om det som varit, den grund som nu är lagd och vad som ska komma i framtiden. Men drivkraften att klippa, vinkla och därefter spegla så många förment fientliga uttalanden som möjligt tog över.
Särskilt märkligt har det varit att konstatera att när ord står mot ord speglas min uppfattning nästan konsekvent som lögn. Min version av vad som hänt har jag formulerat precis när någonting har inträffat.
Det förvånar mig att medierna ger uttalanden som idag görs om händelser flera år tillbaka i tiden större trovärdighet än kommentarer jag gjort just när de ägt rum.
Lunchen i Sagerska huset på sommaren 2000, där Gudrun Schyman gjorde ett utfall mot oss närvarande män, kan tjäna som illustration. Där förvandlades Alf Svensson till mediernas sanningsvittne – en person som inte ens var närvarande.
Jag är en person och en politiker med starka känslor, och dessa låter jag komma till uttryck i dessa dokumentärer. Säkert har det inte varit taktiskt utifrån en personlig utgångspunkt, men ärligt och spontant.
Kanske har en del reagerat framför tv-apparaten på mina raka åsikter och allt annat än i bomull inlindade omdömen. Men jag står för mina åsikter och jag – om någon – vet vad det innebär att bli granskad, kommenterad och kritiserad hårt och skoningslöst.
Några har sagt att detta inte är bra för mitt eftermäle. Men det var inte för mitt eftermäles skull som jag ställde upp på dessa intervjuer, utan för att lämna efter mig viktiga pusselbitar till varför Sverige utvecklats som det gjort under dessa år.
Mitt eftermäle skapas inte i en tv-dokumentär. Det som så småningom blir en beskrivning av mig och min tid som statsminister kommer att grundas på vilka resultat som uppnåddes.
Jag har varit med i politiken länge, och sett hur konkurrensen inom medierna driver fram en allt starkare personfixering och brist på fördjupning.
Jag är oroad över var det demokratiska samtalet tar vägen när stort blir smått och smått blir stort i mediernas sätt att spegla en händelse, en företeelse eller ett historiskt skeende.
Jag skräms av en utveckling där politiker bara uppträder och uttrycker sig på ett sådant sätt att de passar in i mallen för snabba tv-klipp och därefter blir verklighetsfrämmande företrädare långt borta från medborgarna.
Intervjuerna i sin helhet – inte bara det som klippts ihop till en tv-dokumentär och det som finns på webben – lämnas nu till forskningen.
Jag hoppas att detta kan bilda en god grund för en fortsatt diskussion om de politiska vägval som Sverige står inför i framtiden.
