De kommande två dagarna är avgörande för de globala klimatförhandlingarna som pågår i Köpenhamn. För att få till ett kraftfullt avtal måste de rika länderna göra betydligt mer både när det gäller utsläppsminskningar och för att finansiering till klimatåtgärder i utvecklingsländerna ska vara nya pengar utöver existerande åtaganden.
När Sverige, liksom andra EU-länder, dribblar med bokföringen, ändrar beräkningen av utsläpp från skogsavverkning och använder biståndspengar till klimatåtgärder i fattiga länder, är det inte bara ett svek mot världens fattigaste – det riskerar att försvaga avtalet.
Medan det är vi i den rika världen som till största del har orsakat klimatutsläppen är det de fattigaste länderna som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Därför är det rimligt att de rika länderna står för största delen av notan. Vad gäller kol- dioxidutsläpp är vetenskapen tydlig med att i-länderna, för att minska risken för en skenande global uppvärmning, måste minska utsläppen med 40 procent till 2020. Här måste EU gå före och höja sina åtaganden och inte vänta på vad USA, Kina eller de andra nyckelspelarna kommer med.
Sverige klappar sig gärna på bröstet för sina initiativ, men en närmare granskning av EU:s nya finansieringsförslag visar att en djup orättvisa ofta döljer sig mellan raderna.
Att som Sverige använda pengar ur biståndsbudgeten för att bekosta klimatåtgärder är att låta världens fattigaste betala våra klimatsatsningar. Biståndspengarna är redan avsatta, och behövs, till fattigdomsbekämpning som att exempelvis minska mödrad ödlighet, ge fattiga flickor mediciner mot hiv/aids eller en chans att gå i skolan. Enkelt förklarat bör klimatfinansieringen inte uppfattas som bistånd utan som skadestånd för de problem som de rika ländernas klimatdestruktiva utveckling orsakat.
Det är ett sådant resonemang som ligger bakom formuleringarna i Kyoto-protokollet om att stöd till utsläppsminskningar och anpassning i utvecklingsländer ska vara ”nya och utöver existerande åtaganden”. Vad innebär då detta för Sveriges del?
Sverige har ett ambitiöst nationellt biståndsmål på en procent av BNI. Det ska vi både vara stolta över och hålla fast vid i en tid där multipla kriser drabbar världens fattiga hårdast. I de pågående klimatförhandlingarna vill Sverige dock inte kännas vid detta mål utan hänvisar istället till internationella biståndsmål om 0,7 procent av BNI.
När Reinfeldt säger att Sverige bidrar med åtta miljarder till klimatåtgärder i fattiga länder pratar han alltså egentligen om ompaketerade biståndspengar.
Vi har länge varnat för att Sveriges dubbla bokföring i det här avseendet riskerar att ge klartecken för andra EU-länder att följa efter. Resultatet blir förödande för EU:s samlade biståndsmedel och utgör ett allvarligt hot mot förhandlingarna i Köpenhamn. Inget utvecklingsland har anledning att skriva under ett avtal som grundar sig på sådana orättvisa förhållanden. Sverige och EU måste visa verkligt ledarskap, vilket i det här fallet betyder nya, friska pengar – inte gamla. Ett annat sätt att påskina klimatledarskap, men undvika riktiga åtaganden, är Sveriges nya förslag om hur man beräknar koldioxidutsläpp från skogen. Sverige vill att utsläppen ska räknas utifrån hur mycket skog som skulle kunna ha avverkats, istället för att jämföra koldioxidbalansen med ett särskilt år som är brukligt till exempel vad gäller fossila bränslen. Det är en orimlig utgångspunkt. Man kan inte hävda utsläppsminskningar mot bakgrund av att man inte huggit ned all skog som man skulle ha kunnat.
Under klimatmötet faller det i stor utsträckning på intresse- organisationerna, NGO:erna, att agera grindväktare för den här sortens dribblande med siffror. Intresseorganisationerna fungerar också som en förstärkare för mindre länder, vars röster riskerar att bli viskningar i förhållande till de stora nationerna. Därför är det att betrakta som en skandal och ett slag mot en rättvis utkomst av COP 15 att mötesledningen nu beslutat att drastiskt begränsa NGO:ernas tillträde till förhandlingarna.
Finns inga oberoende observatörer ökar chanserna för att klimatavtalet genomgår en så kallad ”greenwashing” – att resultatet framställs som bättre än det faktiskt är. Risken är att COP 15 resulterar i ett G8- eller G20-likt avtal, där förhoppningarna om att avtalet ska vara rättvist och ambitiöst går om intet.
Klimatet kan bara räddas med ambitiösa, uppriktiga och rättvisa åtaganden. Klarar inte de rika länderna det förpassas vi till historiens skamvrå.
MARTINA KRÜGER, klimatchef för Greenpeace i Norden
YLVA JONSSON STRÖMBERG, generalsekreterare på ActionAid i Sverige
