Primärvalskampanjen i South Carolina är ökänd för att gå över gränsen.

Marcus Oscarsson

Det jämna och utdragna primärvalet mellan Hillary Clinton och Barack Obama 2008 skapade en våg av engagemang bland demokratiska väljare, en våg som bar Obama ända till Vita Huset. En del hoppas att även republikanernas pågående primärvalssäsong, som på lördag går vidare till viktiga South Carolina, blir lika långvarig och jämn. Men paradoxalt nog är det inte republikanerna som hoppas på detta – utan i stället demokraterna och president Obama.

Vid sidan av USA:s ekonomiska utveckling kan just längden på republikanernas primärvalssäsong fälla avgörandet för om Obama ska bli omvald eller inte. Att ett långt primärval – som mobiliserade demokraternas väljare 2008 – i stället väntas göra motsatsen med de republikanska väljarna, är en märklig paradox som utgör republikanernas stora mardröm i kampen om Vita huset.

2008 utkämpade Clinton och Obama det jämnaste och längsta primärvalet i USA:s historia. Det inleddes traditionsenligt den tredje januari i Iowa och avslutades inte förrän den femte juni då Clinton slutligen erkände sig besegrad. Då hade något unikt inträffat; primärvalet som ofta är överspelat efter ett fåtal delstater hade haft stor betydelse i samtliga 50 delstater.

En så utdragen valkamp kunde ha splittrat demokraterna men Bush-eran hade svetsat samman partiet och Barack Obama och Hillary Clinton hade en mycket likvärdig politik. Medierna och valstrateger fick anstränga sig för att hitta skillnader. Till och med kandidaternas kampanjslogans var slående lika: Obamas ”Change You Can Believe In” möttes av Clintons ”Ready For Change”. Resultatet blev att kandidaternas väljare lätt kunde enas efter att Obama slagit ut Clinton. Demokraterna gick till valurnorna i rekordstort antal och valdeltagandet blev det högsta sedan Kennedy valdes 1960.

Men för republikanerna väntas paradoxalt nog en långvarig primärvalskampanj ge motsatt effekt. Redan efter två delstater, Iowa och New Hampshire, har kandidaterna spelat demokraterna i händerna med utspel som riskerar att göra dem till Obamas främsta kampanjarbetare. Gingrich har kallat Romney för lögnare, Santorum sade att Paul är vedervärdig och Paul anklagade Gingrich för att ha smitit undan militärtjänstgöringen som ung. Republikanernas partiordförande Reince Priebus har anledning till oro. Strider mellan olika partifalanger har skakat flera tidigare primärval och skrämt bort viktiga väljargrupper.

Primärvalskampanjen i South Carolina är ökänd för att gå över gränsen vilket John McCain fick erfara år 2000. Anonyma smutskastningskampanjer hävdade att McCain varit otrogen och fått barn med en okänd kvinna, att han var homosexuell, hade allvarliga psykiska problem samt att hans fru var narkoman. Lögnerna fyllde brevlådorna i South Carolina.

Även i år har kampanjen om South Carolina varit brutal. På bästa sändningstid har gråtande kvinnor berättat hur ett paket hot dogs fått räcka som lunch för familjen i flera dagar efter att deras arbetsplats tagits över av Romneys riskkapitalbolag som sparkat alla anställda. Tv-reklamen har finansierats av Gingrichs allierade och är en hämnd på Romneys angrepp i Iowa.

Just den interna kampen mellan den kristna högern och mittenväljarna har ofta ställt till det för republikanerna. I primärvalen 1996 och 2008 led Dole respektive McCain förödande skada av högerkandidaterna Buchanan och Huckabee. I båda fallen vann demokraterna på valdagen i november då besvikna högerkonservativa väljare stannade hemma.

Reagan är en stor förebild för republikaner i alla läger – men hans ”elfte budord”: Du skall icke tala illa om en annan republikan, är bortglömt.

Den kristna och mycket konservativa basen i det republikanska partiet litar inte på att Romney är en äkta konservativ politiker och Gingrich avser nu att ”berätta sanningen om den liberala ex-guvernören från Massachusetts”.

Om Romney får under 35 procent av rösterna i South Carolina på lördagen och Gingrich blir en god tvåa, så är detta primärval långt ifrån över, förutsatt att Santorum liksom Perry hoppar av. Kandidaternas attacker på varandra kan då bli Obamas främsta vapen inför valet.

Men skrattar bäst som skrattar sist. Sedan Roosevelt på 1930- talet har ingen sittande president blivit omvald med en arbetslöshet på över 7,2 procent. I dag är USA:s arbetslöshet 8,5 procent.

MARCUS OSCARSSON

statsvetare och USA-kännare, undervisar i politik vid University of Denver