”De här båda uppdragen – att leda fackföreningsrörelsen och att leda det socialdemokratiska partiet – är uppdrag som inte är så långt ifrån varandra.” Det sa Wanja Lundby Wedin i samband med 1:a majdemonstrationen i Göteborg.

I en vanlig demokrati är det stor skillnad mellan att leda en intresseorganisation och att vara ordförande i ett politiskt parti som oftast innehar regeringsmakten. Men i Sverige har staten, LO och SAP vuxit ihop på ett mycket osunt sätt, inte minst ekonomiskt.

LO spenderade inför valet 2002 516 miljoner kronor på en socialdemokratisk seger. I summan, som har tagits fram av Riksdagens Utredningstjänst, ingår förutom direkt kontantstöd och övriga valrörelseutgifter från LO och dess förbund även personellt stöd från LO-sfären, i form av anställdas och förtroendevaldas politiska arbete. Arbetarrörelsen har inte kunnat visa att summan är felaktig.

Utslaget på 9 miljoner svenskar blir 516 miljoner ca 57 kronor per invånare. Enligt den amerikanska valmyndigheten (Federal Elections Commission) satsade Bushkampanjen i det senaste presidentvalet motsvarande 2,8 miljarder kronor.

Utslaget på USA:s drygt 290 miljoner invånare blir det ca 9,5 kronor per amerikan. LO satsade alltså sex gånger mer pengar per capita på en socialdemokratisk seger i valet 2002 än vad Bush spenderade i presidentvalkampanjen 2004. Det visar vi på i vår rapport, Naturlig samverkan eller demokratiskt problem, som finns på www.enpartistaten.se.

LO skänker inte pengarna utan motkrav. Förutom positioner i partiledning och regering får LO mycket stort inflytande över regeringspolitiken. Samtliga 14 av de krav facket ställde på partiet inför valet 2002 har tillgodosetts, helt eller delvis. LO-ledningen anser sig vara nöjd med vad den fått för pengarna. Men miljonstödet har inte stöd bland medlemmarna.

I riksdagsvalet 2002 röstade endast 45,6 procent av LO:s medlemmar på socialdemokraterna. Enligt SCB var moderaterna i december 2005 näst största parti bland LO-medlemmarna. En mycket tydlig majoritet, också bland dem som tänker rösta på socialdemokraterna, motsätter sig enligt SIFO det ekonomiska stödet till partiet.

Hur kommer det sig att de beslut som tas av LO:s kongress och ledning skiljer sig i så hög grad från medlemmarnas ståndpunkter? Svaret är att människor de facto tvingas in i facket och att oliktänkande hålls borta från beslutsprocesserna.

Socialdemokraterna har utnyttjat staten för att ge facket privilegier så att medborgarna tar stora risker om de inte är med. Flera arbetsmarknadslagar ger facket en mycket stark maktposition i förhållande till den enskilde arbetstagaren

I både MBL- och LAS-förhandlingar löper den icke-fackligt anslutne stor risk att bli åsidosatt och på så sätt förlora jobbet eller hamna i ett sämre läge i organisationsförändringar på arbetsplatsen. Oorganiserade medlemmar missgynnas vidare systematiskt av de fackföreningsledda a-kassorna. En vänstermajoritet i riksdagen har alltså skapat ett system som mer eller mindre tvingar människor att bidra till att finansiera socialdemokraternas valrörelser.

I januari 2006, när hon intervjuades i Ekots lördagsintervju, fick Wanja Lundby-Wedin frågan om hon kan garantera för de medlemmar som inte är socialdemokrater att deras medlemsavgifter inte kommer att användas till partipolitisk verksamhet. Det varken kunde eller ville hon.

Varför reagerar då inte medlemmarna på detta missförhållande? Svaret är att det finns rejält med grus i LO:s demokratiska maskineri.

Det är förbunden som utser ombud till LO-kongressen. Kommunal, IF Metall och Handels nominerar tillsammans 198 av sammanlagt 300 ombud och har alltså en tydlig majoritet.

I Kommunals stadgar står det att förbundet har som ändamål att ”verka för en samhällsutveckling på demokratisk socialistisk grundval”. Där står också att den som ”uppsåtligt brutit mot stadgarna” eller ”vägrat rätta sig efter föreskrifter som har stöd i stadgar eller kongress/förbundsmötes beslut” kan uteslutas.

”Detsamma gäller då medlem bedriver eller stöder sådan verksamhet som är oförenlig med organisationens ändamål eller på annat sätt uppträder illojalt”. Metall och Handels har liknande ideologiska och lojalitetsparagrafer i sina stadgar, om än något mjukare formulerade.

Detta skapar en ond cirkel: för att kunna påverka krävs att man har uppdrag och vill någon bryta stödet till (s) så bryter den mot stadgarna och får därför inga uppdrag. Det gör det i praktiken omöjligt för medlemmar som inte delar dessa värderingar att verka för en annan politisk inriktning: ett slags interndemokratiskt moment 22.

En rad uppmärksammade händelser under senare år har visat att partipiskan viner i LO. Den mångårige utredaren Jan Edlings rapport om hur det egentligen ser ut med arbetslösheten censurerades. När den före detta riksdagsmannen och numera LO-utredaren Hans Karlsson sa att den verkliga arbetslösheten ligger någonstans mellan 20 och 25 procent tystades han effektivt ned. Och dåvarande chefen för LO Idédebatt, Olle Sahlström, fick gå för att han verkade mot just facklig-politisk samverkan.

I andra länder finns fackliga organisationer med olika politiska inriktningar att välja mellan och i Danmark beslutade LO för några år sedan att bryta samarbetet med socialdemokraterna. I Sverige gör LO tvärt om. När ledningen märker att stödet för samarbetet med socialdemokraterna sjunker bland medlemmarna bestämmer den sig för att påverka medlemmarna med en kampanj om vikten av att engagera sig politiskt.

I de flesta demokratier finns det lagstiftning som tvingar fram en redovisning av hur partierna får in medel från andra organisationer. I Sverige saknas det sådan lagstiftning.

LO är en alltså inte primärt en organisation för Sveriges löntagare, utan en socialistisk kampanjorganisation som använder medlemmarnas pengar för att bedriva partipolitisk verksamhet, ofta mot deras vilja. Det är uppenbart att LO-ledningens mål är att utöva politisk makt, och inte att driva organisationen i den riktningen som medlemmarna vill.

Av LO:s medlemmar röstade 45,6 procent på (s). Detta utgör en åttondel av alla röstberättigade. Ändå är det med dessa medlemmars partisympatier som maktsamarbetet mellan LO och socialdemokratin motiveras. Svensk politik har kommit att domineras av en liten grupp som med hjälp av andras pengar kan köpa sig politisk makt.

Det är inget fel i täta kontakter mellan politiska partier och fristående organisationer. Men problem uppstår om ett politiskt parti använder den offentliga makten för att gynna sina finansiärer. Till exempel om lagar stiftas där medlemskap i dessa organisationer subventioneras och nästan blir obligatoriskt. Detta problem växer när de statliga privilegierna gör de finansierande organisationerna så mäktiga att de kan garantera sitt parti makten. Den klara majoritet av befolkningen som inte stöder systemet körs över. Detta är ett stort demokratiskt problem.

För att vitalisera den svenska demokratin måste relationen mellan LO, staten och socialdemokraterna diskuteras och belysas. Debatten skulle må bra om arbetarrörelsens eliter deltog. Hittills har de inte visat någon vilja till det.


Fredrik Segerfeldt
Klas Hjort
Timbro

www.enpartistaten.se