Politiken i vårt land är ytterst märklig. Numera sker sällan debatter mellan de socialdemokratiska ministrarna och oppositionens företrädare
direkt, utan det sker istället med regeringens ”samordnare”.

En sådan samordnare är Björn Fries (s) som för några år sedan fick ansvar för narkotikapolitiken när regeringen hamnade i politiskt trångmål, eftersom
den inte hade några förslag.

Folkhälsominister Morgan Johansson gömmer sig således bakom Björn Fries titel. Får han besvärliga frågor hänvisas rutinmässigt till Fries. Men
Fries har inte några bra svar på hur vi skall få bukt med ett allt tyngre missbruksproblem och att billig narkotika väller in över vårt land. Tvärtom. Miljontals kronor läggs istället på konferenser och möten.

På SvD Brännpunkt den 16/4 skriver Fries om ett projekt i anslutning till Sergels Torg, centrum för spridning av tung narkotika i huvudstaden. Tanken är att samordning mellan polis, socialtjänst och behandling skall lösa problemen.
Polisen skall köra missbrukarna till en lots-funktion för vidare utredning och beslut om behandling. Problemet med detta projekt är flera.

För det första bör det inte vara polisens uppgift att vara
transporttjänst. Polisens uppgift är att bekämpa förekomsten av narkotikan och sätta langare i fängelse. För det andra finns mycket små resurser att
behandla de tunga narkomanerna under tvång vilket vore önskvärt för att nå resultat.

Under det senaste decenniet har regering, landsting och kommuner skurit ned anslagen till behandling med minst en miljard kronor och den största neddragningen berör just tvångsvården. I Stockholm har antalet
placeringar i LVM-hem halverats och övriga behandlingsdygn minskat med en tredjedel de senaste två åren.

Vi ser en utveckling där dödligheten bland de tunga narkomanerna är alarmerande och i förhållande till befolkningen är den betydligt större i Sverige än i exempelvis Frankrike och Spanien.
Detta för att den socialdemokratiska ledningen prioriterar möten och organisation istället för människor.

Grundproblemet är emellertid att regeringen har gett upp den hårda linjen mot narkotikamissbruket. Sedan länge har det funnits en tuff linje över blockgränserna mot förekomsten av all narkotika. Den håller nu på att
luckras upp och regeringen verkar mest vilja skapa förutsättningar för de tunga missbrukarna att fortsätta med sitt missbruk i lugn och ro.

Därför föreslår nu regeringen ett sprututbytesprogram i hela Sverige. Man påstår att detta skulle förhindra spridningen av HIV och AIDS.

Det finns dock ingen forskning som verifierar detta påstående. Endast två till tre sprutnarkomaner avlider av AIDS årligen och endast 7 procent att
landets cirka 800 hiv-positiva är intravenösa missbrukare. Vi kan inte se att andelen hiv-positiva är färre i Skåne än i övriga landet.

Samma sak är det med de hepatit B-smittade. Dödligheten bland de tunga missbrukarna är
inte lägre i Skåne. Sprututbyte hindrar således inte svåra sjukdomar men sänder en tung signal om att samhället har gett upp och inte längre ser allvarligt på narkotikamissbruket.

Regeringens eftergivenhet mot det tunga narkotikamissbruket har sin förklaring i att alla de instanser som tillsammans borde utgöra
spjutspetsen i narkotikabekämpningen har drabbats av omfattande nedskärningar under en 10-årsperiod. Polisen i Stockholm har minskat med
20 procent.

Missbruksvården har drabbats av omfattande nedskärningar och inom kriminalvården flödar narkotikan mer än någon gång tidigare. Bara i
år skall kriminalvården spara 400 miljoner kronor vilket innebär mindre personal, nedskuren behandling och färre visitationer.

Jag är övertygad om att tvångsvård är en nödvändighet i arbetet med att minska antalet tunga narkotikamissbrukare. Jag menar att nedskärningarna
av resurser till polisen, kriminalvården och domstolsväsendet måste stoppas bland annat i syfte att bekämpa narkotikan.

När det gäller missbruk finns mycket att göra. Se till så att socialsekreterare börjar jobba fältförlagt igen, avskaffa landstingen så att vården får en huvudman, ge polisen större befogenheter, upphandla
socialtjänst och missbruksvård så att det blir ordentlig konkurrens, för att nämna några saker.