Sakkunskapen om vad små barn behöver har kommit i skymundan i debatten efter Nina Björks artikel i DN för några veckor sedan.

Den brittiska psykoterapeuten Sue Gerhardt har grundligt satt sig in i den senaste forskningen om små barns behov, 0-3 år. I sin bok, Why Love Matters – how affection shapes a baby‘s brain (Routledge 2004), tar hon förutom psykologi och psykoanalys också upp neurobiologi och biokemi.

”Hur kärlek formar det lilla barnets hjärna” är bokens underrubrik och ny forskning visar att detta gäller bokstavligt, menar Sue Gerhardt. Väsentliga funktioner i hjärnan – just de delar som gör oss mänskliga – bildas efter födseln under våra 2–3 första år i livet.

Man skulle kunna säga att vi egentligen inte är ”födda” förrän i tvåårsåldern. Kvalitén på vårdarens sociala interaktion med barnet påverkar direkt den fysiologiska utvecklingen av det lilla barnets hjärna. Liknande rön refereras bl.a. i ett häfte från Myndigheten för Skolutveckling, Om små barns behov och utveckling, och i en artikel i tidskriften Medikament 5/04 skriven av det norska folkhälsoinstitutets forskningschef Bjørn Grinde.

En bristande omvårdnad under barnets 2-3 första år kan resultera i vad psykologerna kallar en otrygg anknytning och vad biologerna kallar en störd cortisolreglering. Detta medför att barnet som vuxen löper större risk för ångest, oro, depression, psykosomatiska sjukdomar, inlärningssvårigheter, substansberoenden, asocialt beteende, anorexi, personlighetsstörningar och i svåra fall våld och kriminalitet.

Det låter som en beskrivning av vad vi ofta kan läsa i media om barns och ungdomars försämrade hälsa. Sue Gerhardt menar också att det finns ett samband, som få är medvetna om, mellan hur vi idag tar hand om våra små barn i västvärlden och den ökande psykiska ohälsa vi ser hos barn, ungdomar och unga vuxna.

Hur ser då den idealiska omvårdnaden ut? Jo, enligt Sue Gerhardt så kan det lilla barnets outvecklade hjärna inte handskas med starka känslor och stress. Barnet behöver en närvarande vårdare som med lyhördhet, tröst, kärlek och glädje varsamt hjälper barnets omogna hjärna att hantera detta.

Det betyder att någon, i princip ständigt måste finnas till hands för barnet. En förälder som finner glädje i kontakten med sitt lilla barn gör oftast rätt helt automatiskt, menar Sue Gerhardt.

I frågan om hemmaförälder eller dagis för de minsta barnen, så är slutsatsen av hennes bok oundviklig, om man preciserar frågan. För 0-3 åringen är en engagerad mamma eller pappa, som finner glädje i den dagliga relationen med sitt barn, en klart bättre vårdare jämfört med dagens svenska dagis med dess stora barngrupper. Dagis måste ner i barngrupper på 8-9 barn och tre kunniga vårdare för att ens spela i samma division. Men det blir dyrt. Att ekonomiskt stödja de föräldrar som vill vara hemma torde kosta mindre.

De som förlitar sig på forskning som säger att dagis är bäst bör veta att det finns studier som visar på motsatsen. Preliminära resultat från en brittisk studie på 1200 barn visar att mamma är bättre än dagis för små barn. En stor amerikansk studie ger liknande resultat. Mig veterligt finns det inte någon förklaringsmodell av Sue Gerhardts kaliber som kan förklara varför dagis skulle vara bäst för de minsta barnen.

De som menar att dagis inte är något tvång glömmer att Sverige med sina höga skatter i kombination med noll kr i ersättning till vård av barn i hemmet efter drygt ett års ålder i princip tvingar många småbarnsföräldrar att lämna barnen på dagis i ettårsåldern.

Sue Gerhardt inser att dagens föräldrar ställs inför svåra val. Men dessa val bör åtminstone bygga på sakkunskap, menar hon. I Sverige måste man fråga sig om det är hälsosamt med ekonomisk styrning när det rör så djupt kända personliga känslor som de med våra små barn.

Några debattörer har kritiserats för att ”bara” hänvisa till sin magkänsla. Men små barn ÄR magkänsla – som dessutom finner stöd i den forskning som Sue Gerhardt refererar. Den bekräftas också av den stora majoritet av svenska folket som i många undersökningar säger att de vill ha mer tid för sina små barn. Detta visar också Föräldraupproret som samlat 36 000 namnunderskrifter till regeringen för fler alternativ inom barnomsorgen.

Om dagens jämställdhetsdebatt ska ha någon mening så måste även barnens behov och föräldrarnas magkänslor erkännas i diskussionen.

Jonas Himmelstrand
pappa till tre barn
Konsult i ledarskap, pedagogik och personlig utveckling. Utgivare av Strategier för att Lära & Växa