Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) har ett mycket viktigt uppdrag: att förvalta och fördela några av de miljarder som svenska företag beskattats på. Medlen ska användas för att stödja medicinsk, teknisk och naturvetenskaplig forskning av ”högsta möjliga kvalitet”, men forskningen ska också på ett konkret sätt kunna nyttiggöras inom svensk industri och samhället i övrigt. Varje år delas drygt 500 miljoner kronor ut bland annat som stöd till unga forskningsledare som har nya innovativa idéer när det gäller framtidens energisystem, informationsteknik och läkemedel. Kort sagt: de personer som kommer att ta fram den kunskap som vi behöver för att klara framtidens utmaningar.
Anpassa ledningens ersättning så att den ligger mer i nivå med de löner och semestervillkor som förekommer inom den akademiska världen.
Mattias Öberg
Just därför att SSF har ett så viktigt uppdrag är det stötande när stiftelsens styrelse och verkställande ledning bjuder sig själva på skyhöga ersättningar, inför en extra semestermånad och låter representationskontot flöda som en chokladfontän på kändisfesten.
Det är svårt att få bidrag från SSF och medlen delas ut i hård konkurrens. Det är bra. SSF skriver själv på sin hemsida att ”Detta hänger ihop med att stiftelsen anser att dess medel bäst utnyttjas i fokuserade och väl tilltagna insatser där medlen söks i konkurrens.” Av de 159 unga forskare som sökte bidrag för 2011-2015 fick endast 18 sina anslag beviljade med 2 miljoner kronor per år under 5 år. Av en händelse råkar det vara nästan lika mycket som chefen för SSF har i årslön och pension, arbetsgivaravgiften oräknad. För forskaren ska dock pengarna räcka till projektets alla omkostnader, löner och avgifter.
När SSF själva köper in event-tjänster tillämpas dock ett annat synsätt än öppen konkurrens. Utifrån medias rapportering framgår att ”någon i styrelsen” tycker att man ska anlita en viss festarrangör. Den verkställande ledningen ”känner inte till” lagen om offentlig upphandling utan tar tacksamt emot tipset. Problemet med denna argumentation är inte främst att styrelsen ägnar sig åt detaljstyrning eller att vd saknar kunskap när det gäller basala regelverk, utan att man inte förstår att upphandling, precis som när det gäller anslag, leder till bättre resultat och mindre korruption. Det är inte laglydigheten som är problemet, det är den managementkultur som frodats på SSF som behöver rensas bort.
Värdet av att sprida forskningsinformation genom att arrangera olika seminarier och event är stort. Därför ingår det också som en naturlig del i all forskningsverksamhet att informera om vilka nya upptäckter som gjorts, men minst lika viktigt är att förklara forskningens roll för samhällets utveckling och komptensförsörjning. Man kan dock fråga sig varför den som transfererar medel har ett särskilt stort behov av egen informationsverksamhet. I stiftelsens stadgar står inte ett ord om att man ska bedriva egen verksamhet i form av event utan denna praxis har stiftelsens ledning själva skapat.
Frustrationen och misstron bland oss forskare som ägnar kväller och helger åt att söka anslag är stor efter DN:s granskning av SSF. För att återupprätta förtroendet för SSF krävs, som jag ser det, tre snabba åtgärder:
1. Se till att vd, administrativ chef, och ordförande utgörs av personer med den kompetens och det omdöme som krävs för uppdraget.
2. Anpassa ledningens ersättning så att den ligger mer i nivå med de löner och semestervillkor som förekommer inom den akademiska världen.
3. Låt slutligen de organisationer inom universitet och företag som ansvarar för forskningen själva planera och ansöka om medel för att få arrangera seminarier och olika event och låt SSF få bli den organisation som gör informationssatsningarna möjliga.
MATTIAS ÖBERG
docent, Karolinska Institutet
