I en färsk rapport om fritidshemmen som skolinspektionen lade fram den 31 mars dokumenteras allvarliga brister. Det finns exempel på 125 barn i en och samma grupp, och barnen ska tas om hand av allt färre vuxna.

Trots den förödande kritik som rapporten riktar mot kvaliteten i‑fritidshemmens verksamhet har den i stort sett mötts av ointresse från ledande politiker. Hade rapporten handlat om skolans verksamhet är vi övertygade om att reaktionerna blivit helt andra. Men fritidshemmen har blivit skolans blinda fläck.

På fritidshemmen går idag 80 procent av 6–9-åringarna och sammanlagt finns 347000 inskrivna barn. I genomsnitt hade de granskade fritidshemmen 47 barn per avdelning. Riksgenomsnittet ligger på 35 barn. Siffror som blir än mer förskräckande när de sätts i relation till den drastiskt försämrade personaltätheten. Antalet barn per heltidsarbetande personal har från 1990 till 2008 ökat från 8,3 till 20,5, vilket kan jämföras med förskolans 5,3 barn per heltidsanställd. Och som om detta inte vore nog har barngrupperna fortsatt att öka med i genomsnitt 2 barn under det senaste året.

Att verksamheten med dessa förutsättningar inte kan leva upp till fastställda kvalitetsmål är knappast förvånande. Granskningen visar också att de flesta fritidshem saknar ledning och genomtänkt pedagogisk utgångspunkt, har dåligt planerad eftermiddagsverksamhet och personal med bristande utbildning. Inte heller fördelas resurser så att fritidshem i socialt utsatta områden särskilt kompenseras. Tvärtom är barngrupperna i dessa fritidshem i genomsnitt större och det är inte alls självklart att personaltätheten eller personalens utbildningsnivå ser bättre ut i dessa områden än på andra håll.

Mobbning och kränkningar förekommer och på en tredjedel av de granskade fritidshemmen har man bedömt att möjligheter till avkoppling och ro är helt otillräckliga. I den stressade och psykiskt pressade tillvaro som våra barn lever behövs en fredad oas, en plats för eftertanke, vila och småprat med kompisar och vuxna.

Nu vill vi minst av allt bidra till en svartmålning av fritidshemmen. Skolinspektionens rapport visar också att det finns fritidshem med engagerad personal som bedriver ett utmärkt arbete. Men även dessa fritidshem har ofta att brottas med i grunden orimliga förutsättningar för sin verksamhet. Försämringar har pågått under såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar.

Kan det vara så att ledande politiker med skolministern i spetsen inte förstår vad fritidshemmen sysslar med? Att man har ett så snävt perspektiv på kunskap och lärande att man helt bortser från de praktiska och sinnliga kunskaper, den möjlighet till etisk och estetisk fostran, till reflektion och socialt förebyggande arbete, som det goda fritidshemmet kan erbjuda?

Skolminister Jan Björklunds svar i riksdagen den 8 april med anledning av rapporten tyder dessvärre på att han inte förstått situationens allvar. Vad han lovar är bland annat tydligare skrivningar i skollagen om rektors ansvar. För övrigt är ministern, enligt egen utsago, helt maktlös eftersom ansvaret för fritidshemmen ligger på kommunerna, men det gör ju också skolan, i vilken fritidshemmen ingår.

Vi måste dessvärre konstatera att det i den nya lärarutbildningen finns samma okunskap och ointresse för det som är fritidspedagogens speciella kompetensområde. Precis som hittills riskerar denne att reduceras till stödlärare, istället för att få leda arbetet med att utveckla barns praktiska, skapande och sociala förmåga. Denna risk blir än större när utbildningen förkortas med en hel termin.

Men vad som nu behövs är mer än vackra ord. Redan idag finns i både skollag och läroplaner många utmärkta skrivningar som rör fritidshemmen. De har uppenbarligen inte förhindrat de brutala nedskärningar som skett under de senaste 20 åren. Vi vill att alla partier tar fritidshemmens verksamhet på allvar och inte bara som något som finns där i skuggan av grundskolan, utan en verksamhet med ett eget innehåll och en egen identitet inom ramen för skoldagen.

Och vi vill framför allt höra från alla partier att får de makten efter höstens val kommer barngruppernas storlek att minska kraftigt och personaltätheten att öka. Det som är dagens genomsnittliga barngrupp på 35 barn borde snarare vara en maxstorlek. Siffran 20,5 barn per anställd borde reduceras till hälften.

KATARINA ENERIS

fritidspedagog och utvecklingsledare, Huddinge kommun

MAGIE ESBER

fritidspedagogstuderande, Södertörns högskola

ULF STÅHLNACKE

forsknings- och utvecklingsledare, Botkyrka kommun

PER SUNDGREN

lärarutbildare, Södertörns högskola

LISA ÖBERG

föreståndare för lärarutbildningen, Södertörns högskola