Det var ett välkommet besked när Google i förra veckan annonserade att företaget inte längre vill medverka i de kinesiska myndigheternas nätcensur.

Googles beslut fäste uppmärksamheten på en kategori av brott mot de mänskliga rättigheterna som sedan länge borde ha påtalats med större kraft. Men det sätter också strålkastarljuset på ett annat problem, nämligen hur bristande säkerhet på nätet kan utnyttjas av auktoritära krafter för att hota användarnas frihet.

En konsekvens av globaliseringen är att det i många sammanhang har blivit lika viktigt att kontrollera flöden som territorier. Det kan gälla kapitalflöden lika väl som flöden av människor – migration och trafficking – eller illegal handel med vapen och knark. Och det gäller i växande utsträckning också det enorma informationsflödet via olika slag av elektroniska nätverk.

Bara under det senaste året har vi sett hur regimerna i Teheran och Peking på olika sätt har försökt att stoppa oppositionsrörelser genom att begränsa deras möjligheter att kommunicera med omvärlden.

I Sinkiang har man bokstavligen stängt ner all internettrafik och i Iran har man så gott det går försökt att störa såväl mobiltrafiken som trafiken på nätet. Sådana ingrepp sker öppet och syftar till att i en krissituation försöka stänga inne och isolera befolkningen. Men till detta kommer försöken att i hemlighet spåra regimkritiker och spionera på dem för att uppnå det som auktoritära och totalitära regimer har strävat efter i alla tider, nämligen att kontrollera undersåtarnas utbyte av tankar, åsikter och idéer.

Informationsteknologin, som i andra sammanhang så starkt har bidragit till att stärka de intellektuella friheterna utnyttjas här för att bekämpa dem och till att fängsla istället för att frigöra. Och enligt samma logik utnyttjas tekniken av dessa regimer för cyberkrigföring och till att förbereda för framtida attacker mot den upplevda fiendens försörjningssystem.

Omfattningen av cyberspionaget och cyberkrigföringen är relativt okänd. Men enligt amerikanska uppgifter så ökade cyberattackerna i USA med 30 procent mellan 2006 och 2007 och var då tio gånger fler än 2001. Och jag avslöjar knappast några statshemligheter om jag säger att Sverige inför och under ordförandeskapet i Europeiska unionen utsattes för en kraftigt ökad intensitet i nätattackerna. Det är mycket stora resurser som läggs ner på detta. Och det ligger dessvärre i sakens natur att skyddet mot dessa nätattacker kostar betydligt mer än angreppsförmågan.

Under Sveriges ordförandeskap i Europeiska unionen var att öka respekten för yttrandefriheten på nätet en prioriterad fråga. Vi tog upp sammanlagt drygt 230 enskilda fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna, mer än ett fall om dagen, och bland dessa ingick också fall som gällde kränkningar av yttrandefriheten på internet.

Frågan fanns också självfallet på dagordningen i kontakterna med länder som Kuba, Iran och Kina, men vi tog även upp de ökade repressiva tendenserna i länder som Ryssland och Thailand. Jag tror att vi lyckades att höja Europeiska unionens profil i dessa frågor, även om mycket återstår att göra. Idag sitter ett hundratal cyberdissidenter i fängelse, de flesta i Kina (69 stycken) enligt Reportrar utan gränser.

Men den frihet som vi förespråkar är som framgått också starkt kopplad till säkerheten vad gäller nätverkens funktionalitet och användarnas integritet. På samma sätt som vi har rätt att kräva att vi kan röra oss tryggt på gator och torg måste vi kunna lita till att det allmänna erbjuder ett grundläggande skydd när vi använder telekommunikationerna för vår mobil- eller datatrafik. Men när det oftast räcker med nationella insatser för att skydda medborgarna fysiskt mot våld och brott kräver cybersäkerheten global samverkan.

Det är uppenbart att det internationella regelverket är alldeles för svagt och att de medel som finns för att säkra efterlevnaden av de regler som finns är otillräckliga. Brukarna har hamnat rejält på efterkälken i förhållande till missbrukarna.

Sverige tillhör spetsnationerna när det gäller modern kommunikationsteknologi och vi bör redan av det skälet vara beredda att ta ett särskilt ansvar för att driva på det internationella samarbetet kring cybersäkerheten och friheten på nätet. Vår profil i MR-frågorna ger oss också trovärdighet på ett område som innehåller många viktiga intresseavvägningar mellan å sena sidan användarnas frihet och skyddet för den personliga integriteten och kravet på säkerhet och kontroll för att bekämpa missbruket å den andra.

Jag kommer därför att ge dessa frågor särskild prioritet i Utrikes- förvaltningens arbete under 2010. I vårt arbete kommer vi att söka samarbete med de länder, organisationer och företag, som i likhet med oss ser detta område som en av de stora framtidsutmaningarna för det internationella samfundet och som är beredda att göra en extra insats för att slå vakt om friheten på nätet.

Förenta Nationernas specialrapportör för yttrandefrihet har bett om vår medverkan kring ett första expertmöte för att ta fram principer för yttrandefriheten på nätet. Vi ställer självfallet upp på detta och kommer att inbjuda till ett sådant möte i Sverige under 2010. Det omedelbara målet för detta möte blir att, till rapporteringen inför FN:s råd för mänskliga rättigheter 2011, föda in idéer om hur yttrandefriheten i elektroniska medier ska kunna få ett starkare internationellt skydd.

CARL BILDT

utrikesminister