emokrati är ingen teknikalitet där majoritetens vilja avgör definitionen. Vore det fortfarande demokrati om majoriteten röstade bort yttrandefriheten eller införde omfattande diskriminering?
Tvärtemot vad många tror är friheten mer basal än majoritetsprincipen. Utan rätten till frihet kan det inte finnas någon rätt till politiskt inflytande, och utan denna rätt finns inget utrymme för demokrati. Så vi kan ha majoritetsstyre utan demokrati, men vi kan inte ha demokrati utan frihet.
Många politiska ledare i världens diktaturer har röstats fram av landets majoritetsbefolkning. I dessa länder förföljs opposi- tionella, kvinnors rättigheter begränsas och yttrandefriheten inskränks. Världshistorien är fylld av folkmord som genomförts med en sannolikt bred förankring hos befolkningen.
Man hade hoppats att europeiska medborgare, i en kontinent med erfaren- heter från För- intelsen, bättre förstod vikten av de demokratiska principerna. Men ännu en gång – i samband med folkomröstningen i Schweiz – blir vi påminda om att liberala värden inte kan tas för givna, och att vi ständigt måste försvara friheterna som är deras essens. Det är genant för Schweiz att inspireras av de många diktaturer där intolerant islamism fordrar att kristna och andra icke-muslimer måste vara osynliga i utövandet av sin tro. Som i så många andra fall lär sig trångsynthetens och intoleransens apostlar av varandra, över alla religiösa och ideologiska skiljelinjer.
Mer än hälften av schweizarna har nu röstat för ett förbud av minareter. Det har med emfas betonats att förbudet gäller minareterna, inte moskéerna. Som om det skulle vara en förmildrande omständighet! I ett öppet samhälle särbehandlas inte någon grupp. Ingen religion eller etnicitet ska ha utökade rättigheter men inte heller förnekas dem. Jag har rätt att rikta kritik mot islam utan risk för att förföljas, fängslas eller mördas. Men fri-heten gäller även dem av motsatt åsikt, som kanske vill uttrycka sin djupt kända muslimska religiositet och som av den inspireras att kritisera exempelvis mig.
Vi må gilla, respektera, avsky eller håna varandra, men inte låta någon stoppa den andres rätt och möjlighet att torgföra sin åsikt. Det är inte svårt att inse att förbud mot en viss religions arkitektur kan vara början på en sådan utveckling.
Och det är inget randfenomen. I Schweiz bor över 400000 personer med rötter i ett muslimskt land, mer än 5 procent av befolkningen. Den fria delen av världen har sedan andra världskriget varit ledande i demokratifrågor och har genom bland annat FN – en av många internationella organisationer med säte i Schweiz – försökt påverka ickedemokratier i en mer liberal utveckling.
Men det finns mer. Irland antog i somras en lag som förbjuder blasfemi. Så banar man väg för religiös självtillräcklighet, samtidigt som man underkänner Europas stoltaste tradition av idédebatt – den mot religiöst bigotteri.
Vår demokrati vilar på idén om universella mänskliga rättigheter som utgår från individens suveränitet. I den svenska lagstiftningen har vi individuella rättigheter – inte kollektiva. En självklarhet, kan tyckas. Men ändå verkar de flesta i debatten inte förstå skillnaden. De välmenande kräver att vi ser islam som en god kraft för att förhindra rasism och diskriminering av muslimer, medan främlingsfientliga krafter gör alla muslimer kollektivt ansvariga för övergrepp som sker i islams namn.
Kollektiva stereotyper är inte mer försvarbara bara för att de är positiva generaliseringar. Att omfamna muslimer bara för att de är muslimer är inte mer djupsinnigt än att stöta bort dem för att de är muslimer. Frågan är vad som väntar oss i Sverige. Identitetspolitik står högt i kurs idag. Alltfler verkar söka en kollektiv tillhörighet som lovar gemenskap. Islamister och främlingsfientliga krafter erbjuder sådana enkla gemenskaper. En brinnande fråga vi har att hantera är vad och vilka värden som ska rama in svenskheten, vår nationella gemenskap? Låt svaret vara de demokratiska principerna och individuella friheterna.
Yttrandefrihet och föreningsfrihet gäller alla som bor i Sverige. I en sådan definition finns det inte plats för diskriminering av grupper. I den nationen är vi alla välkomna – oavsett etnicitet, religion, hudfärg, sexuell läggning eller kön. Men vi garanteras förstås inte att slippa den debatt och idékritik som är grunden för mänskligt intellektuellt framåtskridande, inte ens då den kritiserar oss själva eller vår egen gemenskap.
DILSA DEMIRBAG-STEN
författare och journalist, utkommer i vår med ”Fosterland” (Albert Bonnier Förlag)
