Mordförsöket på den danske karikatyrtecknaren Kurt Westergaard på nyåret och den nu avslöjade mordkomplotten mot den svenske konstnären Lars Vilks har återigen satt yttrandefriheten på den politiska agendan. I båda fallen figurerar gärningsmän som bör rubriceras som militanta islamister – alltså inte muslimer i största allmänhet, utan muslimer som anser att islamiska normer och tabun står över sekulär lag och medborgerliga fri- och rättigheter, och att våld är berättigat i hävdandet av islam.

Det är just dessa militanta islamisters föreställningsvärld som har gisslats av de mordhotade karikatyrtecknarna. Teckningar av Muhammed med en bomb i turbanen eller som rondellhund hade varit obegripliga om det inte var för att det faktiskt fanns aktivister världen över som hävdade att den som drev med profeten måste dö, och som också hade för vana att använda våld i sin religions namn.

Nu brukar man hävda att det inte bara är militanta islamister som utmanas av Muhammed-karikatyrer. ”Alla muslimer blir kränkta av dessa teckningar”, brukar det heta. Detta är också ett argument som passar politiker som är beredda att begränsa yttrandefriheten i religiösa sammanhang, men som inte vill skylta med att de antingen är rädda för islamistisk terrorism, eller har en egen religiös dagordning. Nu kan de istället åberopa ett hänsynsargument, som fungerar bättre i ”mjuka” samhällen, som visserligen är antiauktoritära, men samtidigt känsliga för offerretorik.

Hänsynsargumentet måste emellertid nagelfaras hårt, eftersom det ytterst är utövandet av medborgerliga fri- och rättigheter som står på spel. Till att börja med måste vi tillåta oss att ifrågasätta argument om kränkthet som sådana. Vem som helst kan känna sig kränkt av vad som helst.

I Schweiz kände man sig till exempel kränkt av islams synliga närvaro och röstade för ett förbud mot minareter. I Frankrike kommer kanske burkan att gå samma väg – också därför att en sekulär majoritet känner sig just kränkt och utmanad av en islamistisk klädkod.

När islamister och deras apologeter ropar på lagstiftning baserad på kränkthet, så bör de alltså vara medvetna om vilka dörrar de öppnar, och att de inte har monopol på känslan av kränkthet.

Men vi kan också kräva av vuxna normala människor att de ska kunna ifrågasätta sina egna känslomässiga reaktioner och hur dessa reaktioner omsätts i handling. Det är ett allvarligt misstag om vi i våra resonemang kring religiös tro gör undantag för de troende, och frånkänner dem ett ansvar för hur de reagerar på upplevda utmaningar mot deras tabun. Om man på fullt allvar menar att fromma inte kan kontrollera den stora vrede som de känner mot hädare, så har man i praktiken givit dem en psykiatrisk diagnos som förklarar dem oförmögna att leva i ett fritt samhälle.

I ett fritt samhälle kommer nämligen känslan av kränkthet att höra till normaltillståndet. Vi kommer hela tiden att utsättas för värderingar och åsikter som vi finner mer eller mindre stötande, eftersom de provocerar våra estetiska, politiska, moraliska och religiösa över- tygelser. I ett fritt samhälle har vi rätt att ge svar på tal, men vi har inte en rätt att förbjuda själva talet.

Den islamistiska vreden kan inte hanteras genom hänsynsargument och eftergifter. Ju mer man går de religiöst mest kompromisslösa till mötes, desto mer kommer de att känna sig bekräftade i sin världsbild: De är starka, och det sekulära samhället är svagt.

Den långsiktiga lösningen är istället att beröva de militanta islamisterna deras självpåtagna rätt att representera islam. De håller inte bara yttrandefriheten, utan också majoriteten av sekulära muslimer som gisslan.

Varje gång en jihadist spränger en bomb i islams namn drabbar detta fredliga muslimska medborgare, som på intet sätt gör anspråk på att deras tro ska överordnas lag och politik. För islamisterna är detta precis vad de vill ha. När det omgivande samhället blir avvisande inställt till muslimer i allmänhet, så kommer flera av dem att söka sig till islamisterna.

För de regeringar som vill bygga broar över samfundsgränser, så borde det alltså vara rimligt att hellre öppna dialog med de sekulära muslimerna, än med imamer.

De sekulära muslimerna har inget intresse av att bli religiös kanonmat. De vill bara ha de fri- och rättigheter som tillkommer andra medborgare i ett sekulärt samhälle. Att de militanta islamisterna kommer att känna sig kränkta av ett sådant samförstånd är väl bara en extra bonus i sammanhanget.

PER BAUHN

professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet