I Sverige finns, eller har åtminstone funnits, en utbredd föreställning om att det finns ett samhälleligt skyddsnät när man drabbas av katastrofer. När katastrofer sedan ­inträffar upptäcker alltför många att detta skyddsnät är nyckfullt och godtyckligt.

Den 13 januari avled en trettonårig flicka i Gagnefs kommun i Dalarna i leukemi. Hennes föräldrar sjukskrev sig givetvis men mamman nekades sedan sjukpenning efter en vecka. Detta menar För­säkringskassan är en sannskyldig tolkning av lagens bokstav.

Sverige avslöjar sig därmed som ett av jordens allra fattigaste länder. Landet är i kris – inte vad beträffar ekonomin, den är bättre än någonsin, men vad beträffar humanitet. Med anledning av detta framlägger jag härmed ett tydligt förslag.

När en människa dör måste behörig person (leg läkare) utfärda döds­attest. Den som innehar sådan ­behörighet bör enligt lag åläggas ansvaret för att en samhällelig värdighetsgaranti för sörjande – till form och funktion lika med sjukpenning – utlöses för den avlidnes närmaste anhöriga.

Denna lagstiftning är särskilt brådskande till skydd för sorgen hos de närmaste anhöriga (i första hand föräldrar och syskon) till barn som dör – men kan mycket väl tänkas byggas ut till att omfatta alla som förlorar en nära anhörig.

Värdighetsgarantin ska vara en ­garanti för försörjningen under en människas sorgeperiod – på samma sätt som sjukpenningen är en garanti för försörjningen under sjukdom. Den ska således omfatta alla människor med SGI (sjuk­penninggrundande inkomst) – det vill säga i arbetsför ålder – precis som sjukpenningen.

En människa i sorg ska inte behöva strida med myndigheter för en samhällelig rätt som borde vara självklar i ett samhälle med anspråk på att vara både modernt och humant.

Värdighetsgarantin bör gälla under förslagsvis fyra månader, med möjlighet till förlängning i upp till ett år – jfr ”sorgeåret”, ett begrepp djupt rotat i mänsklig erfarenhet. Då värdighetsförsäkringen är en rättighet och inte en skyldighet, kan den sörjande när som helst, delvis eller helt, avbryta försäkringsperioden och börja jobba.

Bevisbördan vad beträffar ”arbetsoförmåga” avbördas på detta sätt den sörjande. Ett civiliserat samhälle erbjuder solidariskt den sörjande att vara ”arbetsoförmögen” under en rimlig period – på grundval av en samhälleligt djupt förankrad respekt för sorg, det vill säga för människors liv och död.

I Sverige fridlyser vi blommor och skyddar särskilt sårbara biotoper med lagstiftning. Det är utmärkt. Nu är det hög tid att genom lagstiftning skydda också människo­livets mest sårbara områden. Om frid ska kunna lysas över en avliden människas minne, så måste också sorgen fridlysas!

Mitt förslag lär stå i överensstämmelse med samtliga riksdagspartiers grundläggande ideologier. Med respekt för ett humant samhälles grundläggande värden bör vi i Sverige, med bredast tänkbara politiska enighet, kunna genomföra en värdighetsgaranti för sörjande. Möjligheten att utbetala ett retroaktivt etiskt skadestånd till människor som redan drabbats av den nuvarande lagstiftningens okänslighet i sorgeperioder bör också prövas.

Jag utmanar också alla goda krafter i Sverige att hjälpa mig att sätta press på dem som har Makten – fast inte över liv och död. Jag skulle kunna anföra en lång rad etiska ­argument för mitt förslag. Men det behövs inte. Argumenten för att fridlysa sorgen efter ett avlidet barn finns redan ristade i alla människohjärtan.

Fotnot: När Försäkringskassans agerande mot familjen i Gagnef uppmärksammades av pressen ändrades beslutet och sjukskrivningen godkändes.