Ute i Europa pågår en intensiv diskussion om universitetens nuvarande situation och framtida roll – en diskussion som tyvärr lyser med sin frånvaro i Sverige. Europa har hamnat rejält på efterkälken, framför allt i förhållande till USA.
Av de 20 främsta universiteten
i världen kommer 18 från USA och två från Europa enligt en uppmärksammad rapport från Shanghais Jiao Tong University.

På Europas tio-i-topplista lyckas Sverige kamma hem en enda plats
– tack vare Karolinska Institutet.

En förklaring handlar förstås om
resurser. USA satsar 2,6 procent av BNP på högre utbildning och forskning medan Europa i genomsnitt inte ens satsar hälften. Sverige tillhör med sina 1,8 procent av BNP ett av de bättre länderna i Europa, men den relevanta jämförelsen är USA.

För att det svenska universitetssystemet ska kunna bidra till bättre kvalitet och spets i ett internationellt perspektiv, men också för att kunna värna och fördjupa demokratin i Sverige, krävs ökad pluralism och mångfald inom universitets- och högskolesektorn.

Det handlar ytterst om att ta ställning för grundläggande maktdelningsprinciper och mot maktkoncentration. Detta är speciellt viktigt i ett land som Sverige där maktdelningsprincipen saknas.
Det betyder att behovet av oberoende universitet och högskolor är desto större.
Vi måste börja tänka nytt kring organisering och finansiering av universitets- och högskolesektorn. Den politiska viljan att utveckla strukturer som kan skapa nya alternativa driftsformer verkar saknas.
Var finns den hos socialdemokratin? Var finns förslagen hos den borgerliga alliansen?

Jag ser inga förslag till radikal förnyelse. En möjlig, och på sitt sätt slående, parallell är att liksom vi nu äntligen skiljt kyrka från stat är det kanske dags att skilja universiteten från staten?
Den andliga pluralism som skilsmässan mellan kyrka och stat innebär är central för att skapa utrymme för en fristående moralisk kritik av såväl staten som aktörer inom civilsamhälle och marknad.
På samma sätt är oberoende universitet och högskolor nödvändiga om vi vill ha en autonom och uppkäftig offentlighet baserad på ett fristående kunskapsskapande.
Det är någonting som inte fungerar i dag inom den samhällsvetenskapliga och humanistiska forskningen.
Vi har i dag ett system som varken är kostnadseffektivt eller fritt från politisk styrning.
Det skulle också vara vitaliserande för det svenska systemet att uppmuntra privata donationer inom högre utbildning och forskning.
Det är med största sannolikhet mer intressant att satsa resurser för forskning i ett system som präglas av organisatorisk och resursmässig mångfald och pluralism.

Fyra krav framstår som nödvändiga och rimliga för att Sverige på sikt ska kunna bli ett framstående ”kunskapssamhälle”:
• Släpp kravet på organisationsformen ”statlig myndighet” för svenska universitet och högskolor.
• Öka andelen statliga forskningsmedel direkt till universiteten/ högskolorna, baserat på prestationer och resultat.
• Satsa på de fristående, oberoende högskolor som finns i dag och
bidra till att skapa fler.
• Underlätta avdragsrätten för donationer till forskning och högre
utbildning så att en god filantropisk tradition uppmuntras.

Vi måste hitta ett system som mer baseras på kreativa idéer och uppnådda resultat. Det är bra för den högre utbildningen och forskningen och det är bra för demokratin.


Jan-Håkan
Hansson
rektor och vd
Ersta Sköndal högskola
fristående och privatägd

Tipsa andra

Vad är det här?

Brännpunkt | Mest lästa