När statens bidrag till kommuner och landsting diskuteras politiskt handlar det i regel om omfattningen. I den diskussionen har vi som undertecknat denna artikel olika åsikter. Ibland diskuteras även graden av statlig styrning, balansen mellan riktade och generella stöd. Däremot handlar debatten nästan aldrig om stödets utformning. Det borde den göra. Staten borde i betydligt större utsträckning än vad som görs idag stimulera förebyggande insatser.
I ord är nästan alla överens om att vi relativt sett använder för lite resurser till att i förväg förhindra höga kostnader för till exempel sjukvård. Men i prak- tiken görs väldigt lite. Vi föreslår en social investeringspolitik, som innebär att vi betraktar vissa satsningar inom vård, skola och omsorg på samma sätt som andra investeringar.
I ekonomiskt svåra tider ökar risken för social utslagning och därmed ökade sociala kostnader. Människors oro är i sig ett allvarligt problem. Samtidigt hårdnar konkurrensen om offentliga medel. Under de senaste tio åren har den upplevda psykiska ohälsan hos barn ökat stadigt.
Självmord är idag den van- ligaste dödsorsaken bland unga mellan 15 och 24 år. Ungdoms- arbetslösheten ökar kraftigt och under lång tid har vi sett en ökning av ungdomsbrottsligheten.
Under 2000-talet kom notan av 90-talets besparingar inom det förebyggande arbetet. Kostnader för bland annat öppenvård och heldygnsplaceringar inom socialtjänsten har skjutit i höjden. Vi vet av erfarenhet att just barn och unga får betala ett högt pris i ekonomiskt svåra tider då arbetslösheten och den sociala oron ökar.
Vi ser en uppenbar risk att historien upprepar sig. Många kommuner anser sig tvungna att skära ner, och risken är uppenbar att man även skär ner inom områden som bäddar för fram- tida kostnadsökningar.
Vi som själva är aktiva kommun- och landstingspolitiker vet hur svårt det är att prioritera klokt och långsiktigt. Det är inte lätt att argumentera för ökade förebyggande insatser för barn och unga, när det samtidigt finns männi- skor som är i akut behov av vård och omsorg. Det är politiskt och mänskligt omöjligt att säga nej till en akut hjärtsjuk eller en missbrukare därför att resurserna behövs för att förhindra framtida hjärt- eller missbruksproblem.
Finns det då någon politiskt formel som förmår lösa detta moment 22? Ja, vi menar att det finns det.
För det första måste vi börja betrakta vissa satsningar inom till exempel vård och skola på samma sätt som andra investeringar i till exempel vägar och järn- vägar. För inom vissa områden finns det en bred förståelse för långsiktiga investeringar i ekonomiska kristider.
Om vi bygger en väg så kan kostnaderna fördelas över tiden, och i kalkylen finns vägens vinster med på plussidan. Men om vi satsar på till exempel fler hembesök från barnhälsovården så betraktas det enbart som en kostnad. Detta trots att det finns över- tygande forskningsresultat som visar att just detta kan ge stora vinster i framtiden.
För det andra måste vi våga göra realistiska ekonomiska kalkyler. Nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog har visat att samhällets totala kostnad för en person som hamnat utanför samhället på grund av långtidsarbetslöshet, psykisk ohälsa eller missbruk uppgår till mellan 15 och 70 miljoner kronor.
Varje ung människa på glid som tidigt fångas upp blir en lönsam affär för samhället – upp till 100 gånger satsade pengar. Ur det perspektivet kan investeringsstödet ses som ett lån som på lång sikt betalar tillbaka sig med råge.
För det tredje måste vi skapa tekniska lösningar för att styra pengarna till dessa förebyggande och tidiga insatser. För den enskilda kommunen eller landstinget /regionen är det svårt att flytta pengar från akutinsatser till förebyggande insatser.
Därför föreslår vi att en del av det statliga stödet reserveras för sociala investeringar inom vården, omsorgen och skolan.
Återigen, för att fullfölja jäm- förelsen med väginvesteringar, i en kommun är det svårt att göra satsningar som ger resultat om 10–15, kanske 20, år. Dessutom är det inte alldeles enkelt att veta var vinsterna uppstår. Om kommunerna satsar på tidig läs- träning vet vi att vinsterna uppstår, en del i kommunerna, men också hos landsting och stat i form av minskat behov av missbruksvård och minskade kostnader för kriminalvård. I ett nationellt perspektiv är det alltså enklare att räkna hem kostnaderna för gjorda satsningar, och därför borde staten reservera en del av miljardstödet till kommunerna för socialt investeringsstöd i skolan och vården.
LARS STJERNKVIST
kommunalråd i Norrköping (S)
JOHNNY MAGNUSSON
regionråd i Västra Götaland (M)
INGVAR NILSSON
nationalekonom
