Jag är övertygad om att de allra flesta, inom och utom de kristna samfunden, vill stärka familjen med äktenskapet som grund, samtidigt som respekten för människors sexuella läggning och fria val tydligt markeras.
Vigselakt i kyrkan är inte längre nödvändigt.
Inkänning i enskilda människors livssituation är då en självklarhet, liksom viljan att från samhällets sida bekräfta fritt val av livspartner och ge lika trygghet för alla.
Självklart bör kyrkorna delta i samhällsdebatten utifrån sina utgångspunkter, utan krav på att ensidigt diktera lagstiftningen i ett pluralistiskt samhälle.
Samtidigt kräver religionsfriheten, att staten förhåller sig neutral och inte lägger några synpunkter på när och hur eller för vem gudstjänster arrangeras eller utformas.
Den kristna vigseln är alltid främst gudstjänst, oavsett om den förenas med civilrättslig registrering eller inte.
Mitt intryck är att de flesta, även inom kyrkor och samfund med skiftande bibelsyn och livsstil, kan leva med partnerskapslagstiftningen från 1995.
Det finns djupare omsorg och ett mer inkännande samtal inom kristenheten om homosexuellas situation och behov av bekräftelse än vad den offentliga debatten visat. Jag är den förste att beklaga att vi inte lyckats bättre i det avseendet.
Det hindrar inte, att den överväldigande majoriteten av judiska,
kristna och muslimska bekännare, liksom svenska folket i stort, önskar bevara begreppet äktenskap för relationen medan man och kvinna.
Det kan inte utan vidare vidgas för en annan innebörd. Det finns en poäng med att ta hänsyn till tro och historisk tradition just när det gäller benämningar, som för många är knutna till religiösa trostolkningar.
Oavsett hur regering och riksdag framöver kommer att besluta om äktenskapsbalkens utformning, bör det bli en tydlig boskillnad mellan juridik och gudstjänst. Det är dags att göra upp med den eftersläpning i förhållande till andra europeiska stater som vi alltför länge tvingats leva med genom statskyrkosystemet.
I debatten kring religionsfrihetslagen 1951, då vigselrätten vidgades också till de fria kyrkorna, gjordes en poäng av att vigselrätt inte innebar vigselplikt – utom för Svenska kyrkan. I egenskap av statskyrka skulle staten bestämma om plikten, liksom ytterst om dess gudstjänstliv.
Den föreställningen tycks leva kvar trots att alla kyrkor numera är fria samfund.
Det som var självklart 1951, att skilja mellan rätt och plikt, åstadkommer oklarheter i debatten idag, som om alla trossamfund hade blivit statliga i stället för tvärtom. Olika skäl har framförts, där man från båda håll har sett fördelar med att förena samhällsregistrering och gudstjänst. Fungerar inte det samspelet, om rätt och plikt blandas ihop, blir konsekvensen att kyrkorna bör avstå från rätten.
När äktenskapsbalken nu diskuteras, tror jag att det är ett gyllene tillfälle att se till hela paketet med hittills obearbetade frågor. Så tidigt som möjligt bör vägen med ett antal tydliga hållpunkter stakas ut. För det fortsatta samtalet lämnar jag här några förslag.
• Inför en enkel registrering, lika för alla, hos civilrättslig myndighet.
Statskyrkosystemet är avskaffat, men fortfarande lever vi i föreställningen att samhället ska tillhandahålla vigselförrättare och anordna vigselceremonier. Det är dags att göra upp med det förgångna inför tidens och framtidens behov och förväntningar. Staten bör upphöra att utse såväl borgerliga som kyrkliga vigselförrättare. Det finns en växande övertygelse bland kyrkliga ledare, pastorer och präster, att det är dags att överge den kyrkliga vigselrätten.
En god nyordning kunde därför vara, att staten drar tillbaka samtliga vigselrätter och inför en enkel registrering hos civil myndighet för homosexuella eller heterosexuella par som väljer att leva tillsammans. Alltså ingen ceremoni, bara namnteckningar på ett papper.
Sedan kan kyrkosamfund, humanetiska föreningar eller paret självt arrangera önskad akt. Bara så kan respekten för såväl religionsfriheten som för enskilda människors läggning och livsval upprätthållas.
• Ge rättsfiguren ”partnerskap” ett bättre namn.
De flesta tycks vara ense om att begreppet partnerskap, som verkade fungera väl när lagen infördes 1995, nu bör bytas. Det finns goda skäl att söka ett bättre namn än partnerskap för varaktig homosexuell samlevnad.
Ännu tycks ingen ha presenterat ett bra begrepp som bär. Att bara byta begreppet partnerskap mot äktenskap är vare sig adekvat eller tillräckligt nydanande.
• Se över civilstånden.
Det finns idag fem civilstånd; ogift, gift, skild, änka och änkling. De former av samlevnad som ryms under rubriken civilstånd överensstämmer idag inte med de samlevnadsformer som lagstiftningen omfattar.
Det saknas ett så kallat civilstånd för de medborgare som väljer att leva i partnerskap eller som sambos, eftersom de nu benämns som ogifta eller ensamstående.
Något bör alltså göras omgående, för att skilja mellan juridik och gudstjänst samt för att göra sambanden tydliga mellan samlevnadsform och civilstånd.
Krister Andersson
missionsföreståndare
Svenska Missionskyrkan
