Våra elitsatsande talanger behöver professionellt stöd, i både träning och tävling.

Karin Mattsson Weijber och Erik Strand

OS är över. Åter igen har vi kunnat glädja oss åt fantastiska idrottsprestationer och dramatiska tävlingar. Idrott när den är som bäst. De svenska framgångarna, där Sara Algotsson Ostholt inledde medaljskörden med en nervkittlande fälttävlan och handbollsherrarna avslutade med en bragdartad silvermedalj, var höjdpunkter för oss. Som vanligt är OS, liksom andra stora idrottsmästerskap, något som berör. Åtta av de tio mest sedda tv-programmen hittills under augusti var OS-sändningar. Över två miljoner tittare såg herrlandslagets handbollsfinal mot Frankrike. Vi känner en nationell stolthet, gemenskap och får ett givet samtalsämne i tv-soffor och runt fikabord. Många barn och ungdomar får också lust att prova på idrotterna de sett under OS.

Även om marginalerna mellan en plats på prispallen och en mer undanskymd placering ofta är hårfina är framgångarna inga tillfälligheter. Sett ur ett individperspektiv är de resultatet av en kombination av talang och åratals hårt och målmedvetet arbete. Ur ett bredare perspektiv bygger de på en svensk modell med en breddidrott öppen för alla och ett särskilt stöd till de som kan och vill göra en satsning mot den yttersta toppen.

Den svenska modellen har sin bas i cirka 20 000 idrottsföreningar och deras över 600 000 ideellt arbetande idrottsledare. Den basen gör det möjligt för svensk idrott att välkomna alla som vill vara med, vilket i sig är ovärderligt. Men basen öppnar också möjligheter för talanger som i många andra länder med andra idrottssystem inte hade fått chansen. Bland annat historikern Johnny Wijk har i sin analys av de stora svenska framgångarna i tennis och golf konstaterat att de många föreningarna med duktiga ledare givit Sverige en konkurrensfördel i dessa idrotter som internationellt ofta har en ganska smal rekryteringsbas.

Svensk idrott bygger på en gemensam värdegrund, med fyra grundpelare: glädje och gemenskap, demokrati och delaktighet, allas rätt att vara med och rent spel. Men vägen fram till prispallen kräver uppoffringar. Den kräver en total hängivenhet och hårt arbete. Balansgången är svår och det händer att viljan och/eller pressen blir för stor. Därför behöver våra elitsatsande talanger professionellt stöd, i både träning och tävling.

Och många behöver också ekonomiskt stöd för att kunna lägga ner den tid som krävs.

Regeringen skev i sin idrottspolitiska proposition 2009 att ett uttalat mål är att stärka svensk idrotts internationella konkurrenskraft. Som en följd fick idrottsrörelsen, tack vare att Svenska Spel året innan gjorde en exceptionellt hög vinst, genom det dåvarande vinstdelningssystemet, möjlighet att avsätta 212 miljoner kronor till en treårig samlad elitsatsning.

Pengarna har gjort att specialidrottsförbunden, och genom dem enskilda lag och individer, kunnat få ett avsevärt förstärkt stöd för sina elitsatsningar i form av både direkta ekonomiska resurser och kompetens inom till exempel fysiologi, medicin, idrottspsykologi och nutrition. Vi har kunnat förbättra uppföljningen och bygga upp olika kompetensnätverk som specialförbunden och deras aktiva kan utnyttja. Inom alla kompetensområden ger det utökade elitstödet Sverige större möjligheter att utveckla den elitidrottsinriktade forskningen och förbättra utbildningen för såväl ledare som de aktiva.

Men vi kan bli ännu bättre. I den analys av det svenska elitidrottssystemet Centrum för idrottsforskning presenterade i våras pekade idrottsforskarna Josef Fahlén och Paul Sjöblom bland annat på behovet av en förbättrad omvärldsbevakning och att förstärka forskningen på relevanta områden, och inte minst att få en tydligare koppling mellan forskningen och den praktiska idrottsverksamheten. Lika lite som Rom byggdes på en dag kan en framgångsrik varaktig elitsatsning byggas upp på tre och ett halvt år. Den måste pågå hela tiden. Både strukturellt och på individnivå måste en elitsatsning vara långsiktig. Framför allt för små förbund med mindre möjligheter att få medial exponering, sponsorer och därmed egna intäkter.

Tre och ett halvt år har nu gått och de 212 miljoner som avsattes 2009 är slut. Dessutom har statsanslaget i realt värde också sedan dess minskat med 158 miljoner kronor.

Därför är vi djupt oroade över de starka signaler vi fått om att svensk idrott inte kommer att få pengar till en fortsatt elitsatsning. Att avsluta satsningen efter tre och ett halvt år innebär i praktiken att vi inte kommer att kunna skörda frukterna av de investeringar som gjorts fullt ut. Vi är övertygade om att en majoritet av det svenska folket gärna vill se fler svenskar på pallen i kommande OS, VM och EM. För att nå dit krävs att regeringen i handling lever upp till sin uttalade ambition att stärka svensk idrotts internationella konkurrenskraft.

KARIN MATTSSON WEIJBER

ordförande Riksidrottsförbundet

ERIK STRAND

generalsekreterare Riksidrottsförbundet