Europa svajar och världen är i gungning. De finansiella marknaderna misstror de europeiska och amerikanska politikernas förmåga att sköta sin ekonomi. Läget är allvarligt och konsekvenserna kan bli mycket svåra för hushåll och företag. Sverige är inte isolerat, men relativt sett står vi starka.

Den situation som många länder nu befinner sig i påminner om Sveriges vid mitten av 1990-talet. Då ifrågasatte marknaderna hur svensk ekonomi sköttes, underskotten var stora och statsskulden växte. I det läget visade Centerpartiet ledarskap. Tillsammans med Socialdemokraterna genomförde vi en omfattande sanering av de offentliga finanserna genom smärtsamma och tidvis impopulära reformer. Det svenska folket dignade under tunga bördor – inte minst hög arbetslöshet.

Det vi idag kan konstatera är att det ändå var värt det. Men Centerpartiets agerande då berodde inte på något ideologiskt vägval. Det var ett utslag av starkt ansvarskännande för Sverige.

Samtidigt var Centerpartiet pådrivande för att införa det nya finanspolitiska ramverket, med ett utgiftstak, en sammanhållen budgetprocess och med balanskrav för kommunerna. Dessa åtgärder ligger idag till grund för att Sverige står förhållandevis starkt.

Jag vill att Sverige även framgent ska kännetecknas av den ekonomiska stabilitet, som under alliansens tid vid makten befästs och förstärkts. Med dagens globala finansmarknader har vi helt enkelt inte råd att chansa med vår ekonomi. Vi måste vara ansvarsfulla – alltid och överallt.

Centerpartiet har ofta varit lite väl ödmjukt och tillbakadraget när det gäller att debattera den ekonomiska politiken. Men Centerpartiet har genom åren visat på ett ekonomiskt ansvarstagande och politiskt ledarskap som jag vill fortsätta. Vi är det enda parti som både har medverkat till att återställa ordningen i statsfinanserna och till att återupprätta arbetslinjen. Det är historiskt viktiga insatser för Sverige.

Det har skapat tillväxtkraft och företagaranda på många platser i vårt land, något som nu skyddar våra medborgare när andra länder tvingas till nedskärningar och skattehöjningar.

När Sverige folkomröstade om euron var Centerpartiets slutsats att riskerna med att gå med var för stora. Vi har fått mycket mer rätt i våra antaganden än vi hade önskat.

Det är uppenbart inte möjligt att förena vitt skilda länder i en gemensam valuta- och penningpolitik när det saknas ett regelverk och instrument för att hantera kriser. Jag är den första att beklaga haveriet och jag önskar våra europeiska vänner all den lycka och allt det mod som kommer att krävas i det hårda arbete som nu ligger framför dem.

Att säga nej till EMU var ett framsynt och klokt beslut. Verkligt ledarskap handlar om att våga ta ställning i just sådana kontroversiella och långsiktiga frågor.

Jag är mycket kritisk till att processen kring eurons införande i de berörda länderna hade starka inslag av planekonomi och maktspel över sig. Projektet drevs av en vilja att uppnå ekonomisk maktbalans och en vilja att få bukt med spekulationer på marknaderna. Som liberal och marknadsekonomiskt sinnad har jag svårt att se att den marknadsekonomiska analysen var fullständig.

Det finns naturligtvis vinster med en gemensam valuta, men priset har varit för högt.

Jag är rädd att det skulle behövas en starkare politisk union om eurosamarbetet ska kunna fungera och då väcks frågan om hur mycket överstatlighet man är beredd att acceptera. Nu väntar smärtsamma politiska beslut framför allt i eurozonens länder. Och sanningen är att de inte har något val. Besparingar och skattehöjningar måste genomföras. Ett långt starkare ramverk måste införas, med verkliga restriktioner för medlemsstaterna. I det arbetet kan Sverige ha en viktig roll att fylla genom att dela med sig av våra erfarenheter från 1990-talet och av våra goda erfarenheter av vårt utgiftstak och vår nya budgetprocess.

Det som nu sker i Europa borde leda till att Sverige åtminstone för de närmaste tio åren avför tanken på ett svenskt eurointräde. Innan den frågan kan bli aktuell igen måste vi se substantiella förbättringar vad gäller statsskuldernas andelar av BNP i eurozonen och vi måste se ett helt annat ramverk för EMU. Därefter måste det nya ramverket testas och visa sig fungera i praktiken.

Först då är jag beredd att ompröva medlemsfrågan för svensk del. Min bedömning är att det tar minst tio år innan vi på allvar kommer att kunna utvärdera hur eurokrisen har hanterats, och innan vi kan se om en hållbar lösning finns inom ramen för det nuvarande eurosamarbetet.

ANNA-KARIN HATT (C)

It-minister, partiledarkandidat